Nordic Air Meet heter den jättelika militära flygövning som inleddes i måndags i våra trakter. Sex nationer deltar, övningsområdet omfattar stora delar av Norr- och Västerbotten. Flygplanen utgår från två baser i Sverige och två i Finland.

Kritiken mot övningen har inte låtit vänta på sig. Den tar sig förvisso många uttryck – det rikliga antalet kommentarer på vk.se är bara ett sådant. Det påminner lite om reaktionerna på övningsföregångaren Loyal Arrow i början av juni 2009.

Nu som då frågar sig upprörda var den svenska neutralitetspolitiken tagit vägen och varnar för att den svenska undergivenheten kommer att resultera i såväl utrikespolitiska som säkerhetspolitiska konsekvenser.

Då, 2009, skrev jag: ” i allt väsentligt är detta struntprat, flygövningen är inget problem”. Tre år senare finns det kanske skäl att upprepa samma sak: Nordic Air Meet 2012 är inget problem, i vart fall inte för den svenska säkerhetspolitiken eller utrikespolitiken. Det är möjligt att älgjakten kan påverkas, vilka en del hävdar. Men det får man i så fall ta.

Sverige deltar sedan länge i olika internationella insatser. Inte på egen hand utan tillsammans med andra länder. Ofta handlar det om Natoledda operationer, som sanktionerats av FN. Som till exempel i fjol, när Jasplan var en del av den internationella aktionen mot diktatorn Gaddafi i Libyen. Sverige är inte neutralt.

Är det bra eller dåligt? Svaret ligger kanske i betraktarens ögon. Sverige (en bred politisk majoritet) har i vart fall svarat jakande på frågan. Klokt nog.

Att Sverige och svenska förband deltar i övningar som förbättrar, åtminstone syftar till att förbättra, gemensamma operationer är inte märkligt. Att dessa kan äga rum på svenskt (och finskt) territorium är inte heller särskilt märkligt – vilket motsatsen definitivt vore.

Att detta, som många uppenbarligen menar, skulle vara att ge upp en självständig svensk hållning är tämligen obegripligt. Övningen sker ju inte i strid med svenska intressen eller svensk politisk vilja. Problemet är inte att det finns Natoplan i det svenska luftrummet just nu eller att Sverige övar med Nato-länder. Problemet är snarare att Sveriges inflytande i Nato är så begränsat – som en följd av Sverige inte är med i denna organisation. Men mer om det en annan gång.

Den svenska formella neutralitetspolitiken dog sotdöden i början av nittiotalet – i realiteten upphörde den betydligt tidigare. Hur det egentligen var med den saken tycks emellertid spela mindre roll.

Det finns en i allt väsentligt positiv bild av den svenska neutralitetspolitiken, en slags romantisk mytologisering, som tycks svår att sudda ut. Det är föreställningen om neutraliteten som en moraliskt ädel hållning , som gagnade freden och därför alltid gagnar freden.

Ur ett moraliskt perspektiv är det svårt att betrakta neutralitet som en överlägsen storhet. I realiteten handlar det ju om att undvika att ta ställning – också när valet står mellan frihet och förtryck. En kylig och inte alls sympatisk hållning.

Den svenska neutralitetspolitiken var därtill neutral för svenskarna – men präglades av ställningstaganden bakom stängda diplomatiska dörrar. En framgångsrik politik för ett litet land, kanske. Men inte särskilt moralisk.

Mats Olofsson
debattredaktör