Argumenten för en fastighetsskatt håller inte. Motståndet från Skattebetalarna mot denna skatt handlar inte om populism.

I en signerad text på ledarsidan (24/8) skriver Mats Olofsson att ”en fastighetskatt är helt i sin ordning”. Argumenten är de välkända att det är en stabil skattebas och en skatt utan stora snedvridande effekter på samhällsekonomin.

Men att en skatt ger intäkter är inte ett tillräckligt skäl i sig. Man måste också kunna ge ett rimligt motiv till själva beskattningen. Detta brukar vara antingen att det produceras någon form av positivt värde varav det är rimligt att en del avsätts till våra gemensamma angelägenheter eller att det produceras någon form av negativt värde där skatten kan användas dels för att kompensera för detta dels motverka det oönskade beteendet.

Inget av detta är tillämpligt på fastigheter. Att bo ger inga pengar i handen och skatten måste därför betalas med det som blivit över av lön eller pension när alla andra skatter dragits. (Koppling till taxeringsvärdet gör dessutom att skatten stiger år för år när grannhusen säljs till allt högre priser, vilket ju inte på något sätt ökar standarden för den som bor kvar i sitt.)

Riktigt snusförnuftiga ekonomer brukar tala om att det finns en dold intäkt eftersom man skulle kunna hyra ut huset till någon annan om man inte bodde där själv. Men med den logiken borde vi ju sluta beskatta faktiska inkomster över huvud taget och i stället beskatta var och en efter den inkomst vederbörande skulle kunna ha haft. Om man bara hade läst läxorna lite flitigare, gått upp en timme tidigare på morgnarna eller kommit sig för att söka det där chefsjobbet.

När Skattebetalarnas förening förespråkar ett avskaffande av fastighetsskatten i alla dess former handlar det alltså inte om populism. Utan om det enkla konstaterandet att det inte finns några hållbara argument för uttaget av densamma.

Vad gäller det aktuella förslaget om att ta ut fastighetsskatt utifrån yta i stället för taxeringsvärde är det värt att fundera över rimligheten i att ett stort ruckel långt från centrum ska beskattas hårdare än en ett litet hypermodernt hus där allt finns på gångavstånd.

Dessutom är den enkelhet som påstås vara fördelen en ren chimär. Det är inte svårt att föreställa sig rejält schackrande om vad som ska gälla som bostadsyta. Vi kan räkna med mycket stora garage och mycket små vardagsrum framöver om utredningsförslaget blir verklighet.

De skeptiska kommentarer som redan kommit från ledande politiker talar för att tanken aldrig ens når riksdagens bord. Det vore dock tråkigt om det samfällda sågandet innebär att den ursprungliga idén om att avskaffa dagens system med tämligen godtyckligt åsatta taxeringsvärden glöms bort.

Robert Gidehag
vd Skattebetalarnas förening

Svar direkt:

Det gamla taxeringsbaserade systemet för fastighetsbeskattning resulterade i absurda effekter och var därför förkastligt. Problemen med den reformering av det gällande avgiftssystemet som en utredning nyss föreslagit, beskriver Robert Gidehag på ett utmärkt sätt i sin text.

Vi är egentligen oense på en – men i och för sig viktig – punkt: Gidehag motsätter sig alla former av fastighetsbeskattning med argumentet att en sådan är moraliskt förkastlig. Den fundamentalistiska synen har inte jag.

En rätt utformad fastighetsskatt är helt rimlig. Den har samma existensberättigande som till exempel moms, menar jag. Fast det är ju möjligt att Gidehag även anser denna skatt principiellt omöjlig.

Mats Olofsson
ledarskribent