Sensommarljus över 90-talets kvinnokamp

Alltings början av Karolina Ramqvist är en generationsroman om hur döttrar till 1970-talets kvinnokämpar, i ett 1990-tal som påbjuder individualism och yta, förvaltar det feministiska arvet och kan konstatera att det är en lång väg kvar.

Men – tänker Saga Isaksson i en av nyckelscenerna i 1990-talseposet Alltings början – 1970-talsfeministerna var ju vackra, sexiga. Hon sitter på Bar du Nord med den indignerade väninnan Pauline som nyss slutat sminka sig och hör inom sig sin mor – just en av de vackra kvinnokampsföregångarna – slå fast att det är en myt att 1970-talsfeministerna förkastade skönheten.

Kort därefter upplöses samtalet när den vackraste mannen i Stockholm uppenbarar sig i lokalen, festfixaren Victor Schantz som liksom alltid för Saga tillbaka till en nollpunkt i all feministisk teori, till en plats där hans vilja är lag. Victor Schantz gör som han vill med Saga, vilket ofta innebär nattliga hemleveranser ”som man beställer pizza”, som Saga tänker. Men inte henne emot, hon är alltid redo och införlivar sexrelationen i sitt feministiska projekt, hon tar för sig, praktiserar frigörelse genom att unna sig en riktig slampsommar – en sådan som ingår i kvinnoblivandet enligt det nya feministiska manifest som växer fram i Sagas och Paulines klubb- och krogtillvaro.

Episoden ringar in det bärande temat i Karolina Ramqvists – jo, epitetet är på sin plats – generationsroman: skildringen av hur döttrar till kvinnokämpar inom 1970-talets kollektiva feminism i ett 1990-tal som påbjuder individualism och yta, förvaltar det feministiska arvet.

Går det – frågar sig Ramqvistst alter ego Saga – att bejaka en relation byggd på mannens rätt att bete sig som en nattlivets neandertalare och samtidigt kalla sig jämställd? Kan det sägas ingå i ett nytt kvinnligt maktutjämnande att systematiskt beta av män på löpande band och bara notera deras existens som markeringar ”V” för Victor, ”A” för Anders, ”R” för Regissören, i sin kalender?

Detta är ett par av de frågor Saga undersöker genom praktiska tester, hon hör till de privilegierade som har ekonomiska möjligheter och kulturellt kapital nog för att kunna göra så; hoppa av gymnasiet, med självklarhet omedelbart inta sin plats i den absoluta toppen i Stockholms krog- och kulturvärld.

Karolina Ramqvist desarmerar alla invändningar någon kan ha om medelklassgnäll genom att skickligt fånga hur en curlad generations relativa frihet också rymmer en vilsenhet som kan bli destruktiv för den enskilda som har allt men därför tvingas uppfinna sig själv gång på gång, dag för dag.

Det finns ett sensommarvarmt ljus över Stockholmsskildringen som skänker tyngd åt berättelsen om en i många avseenden dramatisk tidsepok – Karolina Ramqvist låter medvetet förhöja vägen hon tar i Hjalmar Söderbergska spår genom en storstad mellan 1992 och 1999, i brytpunkten mellan minicall och mobiltelefon, där rave och hiphop skapar en ny klubbscen och där det visserligen är drag under galoscherna, men där högervinden som blåser är en ljum bris i skenet av den som drar genom vårt 2012.

Där tidningar som Slitz förvandlas från musikmagasin till utvikningsblaska samtidigt som en ny feministisk debatt växer fram, mellan silikonbröst och grunge – där Ramqvist själv, bland annat som en av de medverkande i antologin Fittstim, faktiskt hade en betydande position. Genom Fittstim-enklaven planterades en bred och viktig ny medvetenhet inom populärkulturen för jämställdhetsfrågor, vad än högstatusdjuren bland belästa kvinnokämpar må ha haft att säga om de unga feministiska skribenterna som mediehungriga profitörer på en geniun feminism.

Sett genom det gultonade tidsfiltret fångar Ramqvist träffsäkert de drag från 1990-talet som vi med vårt samtida facit kan se, formade en ny svensk ung mentalitet – inte genom bombardemanget av populärkulturella referenser, även om dessa är roande kuriosa i en större berättelse, utan genom att via Sagas hållning gestalta ett mentalt tillstånd, där frågor om feministisk kamp flätas in i andra samhälleliga förändringar. Lika mycket som att handla om könsmönster handlar boken om tidsepoken då vi började betrakta oss som varumärken. Saga skapar sig själv genom val av bar, val av ligg, val av drink: i ögonen på sin omgivning.

Vem som förtrycker vem, vem som erövrar och vem som blir erövrad, i en sex- eller kärleksrelation är inte lika självklart enkelt att avgöra i en tid då även känsloliv och relationer är varor vi förhandlar med i formandet av vår sociala status.

Här finns bokens stora behållning – påminnelsen om de eviga frågor varje ny generation måste erövra och besvara på sina vis.

I någon intervju i förhandssnacket inför utgivningen av Alltings början sade sig Karolina Ramqvist vara mindre hämndlysten i dag än under Fittstims-tiden. I dag skulle hon inte ha publicerat det famösa Ulf Lundell-brevet där alfahanen svarade på en dålig recension med att fråga om Ramqvist alldeles kissat på sig och kanske saknade pojkvän.

Men hon passar ändå på att i boken göra upp med dåtida belackare genom att rada upp exempel efter exempel av sexuella trakasserier och hot som Saga nås av i allt högre och allvarligare grad ju mer känd hennes byline blir i kultur- och medievärlden. Det är snyggt, hur hon ändå låter oss förstå att allt hade sitt pris.

Romanen slutar en soldåsig eftermiddag med tangentknatter och cigaretter: Saga har etablerat en position som motor i ny medieelit av feminister och sitter och jobbar i fönsternischen mot ett Stockholm i vårljus. I bakgrunden sträcker Victor Schantz – vars aktier när millenniet nu går mot sitt slut stadigt faller – ut en arm och uttalar till sist tre små ord.

Med ett öppet flickromangrepp avslutar Karolina Ramqvist sin berättelse med en ironisk skärpa riktad till nya aningslösa generationer – kom igen, vi har lång väg kvar – indignez vous!

Sara Meidell