Ordning och reda i statsfinanserna och motståndskraftig svensk ekonomi gör att utrymmet för reformer bedöms ha blivit större. Det öppnar enligt finansminister Anders Borg för ökade investeringar. Samtidigt är Borg noga med att framhålla att tillräckliga säkerhetsmarginaler behövs för att hantera risken för en fördjupad europeisk skuldkris.

De fortsatt starka offentliga finanserna ger regeringen gott utgångsläge för höstens budgetproposition, som lämnas till riksdagen den 20 september. Tillväxten i svensk ekonomi är i år måttlig men ändå något högre än de flesta betydande prognosmakare beräknat. De statsfinansiella problemen och sköra banksystem på många håll i Europa sprider osäkerhet globalt och håller även den svenska ekonomin tillbaka.

De satsningar regeringen tänker föreslå inriktar sig på infrastruktur, forskning, utveckling och innovation, underlättad övergång från skola till arbetsliv för unga samt sänkt skatt på investeringar. Det går under den samlade ambitionen att investera för fler jobb i växande företag och kan uppfattas som ett försök att möta kraven på tydligare krishantering. Siktet är emellertid ställt på längre sikt än så.

Investeringar på infrastruktur och forskning samt i näringslivet får verkan och genomslag först om några år som tidigast. Förverkligandet av det stora statliga infrastrukturprogrammet är en tung och långsam process. Miljarder kan skjutas till för att få i gång olika projekt och därigenom förhindra att satsningar försenas och fördyras, vilket annars är mera regel än undantag. Staten har för närvarande en fördelaktig position för sådana åtaganden, särskilt som förmånlig finansiering kan ordnas.

Över tiden ökar betydelsen av infrastruktursatsningarna. De senaste årtiondena har konjunktursvängningarna tenderat bli allt kraftigare och snabbare. Pågående stora infrastruktursatsningar kan dämpa de värsta effekterna av rasen i ekonomin genom att sysselsättning och företagande hålls i gång.

Det gäller för regering och riksdag att kunna se bortom problemen och bristerna för stunden och målmedvetet stärka förutsättningarna för tillväxt och sysselsättning på längre sikt. Dyra konjunkturpolitiska satsningar när lågkonjunkturer är som värst riskerar låsa statsbudgeten och försvaga den offentliga ekonomin och tillväxtkraften under lång tid.

Den sanering av statsfinanserna som den socialdemokratiska regeringen genomförde efter 1990-talskrisen tog tio år. Därefter har alliansregeringen med framgång försvarat positionerna. I finanskrisen 2008-09 och de dubbla konjunkturfallen därefter visade sig den nya svenska modellen klara påfrestningarna.

Mycket i svensk ekonomi fungerar bra igen efter perioder med svaga resultat och tunga kriser. Reformerna härefter måste inriktas på att steg för steg ytterligare förbättra villkoren för företagande och sysselsättning. Det handlar inte bara om skatter och arbetsmarknadspolitiska åtgärder utan i högsta grad om resurserna, betingelserna och incitamenten, som till exempel kompetens, konkurrenskraft och lön för den möda människor lägger ned i utbildning och arbete.