Med en föreställning om minne som för samman kultur och vetenskap inleder Ögonblicksteatern höstsäsongen.

Hösten på Ögonblicksteatern

Premiär på Minneskoden sker 8 september. Ytterligare tre offentliga föreställningar finns inplanerade samt en rad skolföreställningar.

På Ögonblicksteatern spelas senare i höst också föreställningarna Om hon var en pojke skulle jag vara kär i henne och Hemligheter - Del två.

Dessutom återkommer mat- och teaterkonceptet After Dagis, för den yngsta publiken. Först ut 18 september är Voff!, sedan följer Vem bestämmer? den 25 september och Nämen Benny! 23 oktober.

Det finns inga tidmaskiner – men med vårt minne kan man resa fram och tillbaka i historien. Men hur ser egentligen minnet ut? Som ett träd? En snurrande maskin med hjul och kuggar? Som ett kärl? Skådespelarna Sara Ahlberg, Gunnar Eklund och Simon Persson fyller scenens pappersbeklädda golv med skisser av minnets mystik vid provföreställningen av Minneskoden som går upp på Ögonblicksteatern i höst.

En femteklass lyssnar uppmärksamt – de är i dag inte bara på plats som provpublik, utan är också medskapare av föreställningen. I våras fick de i uppdrag att bland annat skriva brev till sina framtida jag och dela med sig av sina tankar om minnet, material som tagits till vara och används i föreställningen, blandat med skådespelarnas egna minnen och forskningsrön.

- 11-årsåldern är en tid i livet då abstraktioner är väldigt aktuella och en tid som barn ofta kan ha mycket starka minnen från. Därför kändes den åldern rätt som målgrupp och därför har vi också jobbat mycket med skådespelarnas egna minnen från den åldern, säger regissören Johanna Salander.

Det var när Johanna Salander tillsammans med dramatikern Camilla Blomqvist började spåna kring egna upplevelser av minnen som tanken uppstod om att göra en föreställning baserat på temat.

- Det visade sig att vi båda som barn hade provat om det gick att aktivt skapa ett eget minne, genom att koncentrera sig på ett ögonblick och liksom frysa fast det. Och det funkade – jag kan i dag tydligt återskapa just den stunden, vardagsrummet därhemma.

Ambitionen med Minneskoden är att göra en föreställning som sammanför vetenskap och kultur och den bygger på många delar. Dels utgår den från barns tankar om minnen, dels från vetenskapliga fakta om minnet, men också material från skådespelarna själva ingår.

I en scen spelas ett minne upp av en plågsam skolredovisning, där Ögonblicksteaterns Simon Persson gör killen som tror att han på riktigt ska dö när han tvingas fram i klassrummet med de två Amandorna han grupparbetat med.

- Ofta är det ju de känslosamma ögonblicken som fastnar i minnet, det jobbiga, konstaterar Simon Persson.

Gunnar Eklund, som för första gången på länge står på scen som del i en ensemble efter att under många år ägnat sig åt enmans- och berättarföreställningar, instämmer:

- Jag som har längst tid av oss tre mellan nutid och elvaårsåldern minns bäst de tillfällen då någon var riktigt taskig – man undrar, var det verkligne så här hemskt. Men det var det ju förstås inte, ler han.

Sara Ahlberg upptäckte under arbetet hur ett sinnestillstånd plötsligt dök upp från förr som ett glömt kropps- och känslominne, när hon vid repetitionerna av skolredovisningscenen plötsligt fick ett skrattanfall av just den sort en femteklassare gärna kan drabbas av i just den situationen.

- Det var otroligt fascinerande. Det har varit både jätteroligt och lite läskigt att gå tillbaka i minnet – det finns ju så många olika historier om vem man är.

I föreställningen vill Johanna Salander praktisera ett litet motstånd mot en genomgående samhällsutveckling mot en allt högre effektivitet, därför är scenografin och tekniken medvetet enkelt och analogt hållen. Moment av vitt skild karaktär avlöser varandra under föreställningen – minnestester med publiken, möten med skådespelarnas gamla lärare i uppskruvade versioner, minnesfragment, drömmar och framtidsvisioner – och bakom allt detta finns en raffinerad struktur.

- Vi har i upplägget utgått från vetenskapliga rön om hur vi bäst lagrar ett minne. Därför ingår sådana saker som vi vet fäster minnen, bland annat något känslomässigt inslag, något oväntat, en stund av avslappning.

Föreställningen skapades på uppdrag av Uppsala stadsteater där den hade premiär i våras i sin första version. När Minneskoden nu stöps om för Ögonblicksteatern och Umeå är det med en ny skådespelartrio på scen och med en förnyad bank av minnesmaterial insamlat från två Umeå-klasser.

Iza Törnroos är en av de femteklassare som deltagit i arbetet med brev och tankar om minne. Ämnet är fascinerande menar hon, det är kul att få reda på vad andra tänker om det mänskliga minnet. Att minnet skulle ha spelat ut sin roll i en tid då digital lagring förlåter all glömska, ställer hon sig väldig tveksam till.

- Information som sparas i mobiler eller datorer kan försvinna, men det egna minnet finns kvar.

Sara Meidell