Gårdagens fängelsedom i Oslo mot Anders Behring Breivik blev väl på ett sätt en slutpunkt för det norska trauma som inleddes 22 juli i fjol. I en annan mening är det naturligtvis inte alls på det sättet.

Det är bra att massmördaren fått sitt straff i den rättsprocess som ett demokratiskt rättssamhälle erbjuder. Den norska demokratin har på flera sätt visat sin styrka. Viktiga, om än smärtsamma, lärdomar har kunnat dras av de fruktansvärda händelserna i fjol somras. Alla slutsatser har ännu inte kunnat dras. Så kan ske när den rättsliga hanteringen nu tycks vara över.

Det innebär inte att den norska tragedin är över och historia. Föräldrar och tvingas att leva utan älskade barn, syskonskaror är för evigt splittrade. Sorgen och smärtan finns kvar, det ändrar ingen fängelsedom på.

Och nog är det både olustigt och absurt att det mesta så här långt spelat Breivik i händerna: han lär inte beklaga slutsatserna i den kommissionsrapport som pekade ut närmast obegripliga brister i norsk samhällsberedskap (ända upp i den politiska ledningen), hans förvridna politiska budskap har getts spridning och han har själv fått en upphöjd status som ideologisk extremist av betydelse. Bedömning i går att han är ”tillräknelig” och därför döms till fängelse följer den egna önskelistan.

Mot fanatism och hat har det öppna samhället inget heltäckande försvar. I vart fall inte i det korta perspektivet.

Men det finns inget acceptabelt alternativ till tolerans, öppenhet, rättssäkerhet och demokrati. På längre sikt är ett samhälle som präglas av dessa värden helt överlägset.

 

Mats Olofsson
ledarskribent