Landsbygden och jordbruket skulle också må väl av stigande råvarupriser. Varför talas det då om hotet av en livsmedelskris?

Mannen i andra änden på ledningen undrade om inte länets spannmålsodlare gnuggade händer nu då spannmålspriserna var på väg upp? Vad händer med matpriserna? Samtalet och frågorna byggde på att ett antal delstater i USA på grund av torka fått stora delar av sin skörd förstörd, och nu spred sig en förväntan/rädsla för prisuppgång över världen.

Ja, vad händer? Obama torde komma fram med någon form av räddningsplan för hårt ansatta bönder, och inför hotet av stigande världsmarknadspriser på spannmål kommer säkert några länder att stänga gränserna för att se om sitt eget hus.

Vilka kommer att drabbas? Foderpriserna kommer att stiga och därmed försämra lönsamheten för både mjölkproduktion, svin- och nötköttsuppfödning, för avräkningspriset går inte upp för att kostnaderna stiger – utan först då det råder ett underskott även för de produktgrupperna.

Konsumenten i väst kommer knappt ens att märka i butiken att spannmålspriset gått upp, fastän spannmål ingår i så många olika livsmedel. Hos oss är alla livsmedel så transporterade, hanterade, processade och förädlade att själva råvarukostnaden (spannmålen) utgör en allt mer försvinnande liten del av den färdiga matens pris i butik.

Vi har egentligen större anledning att oroa oss för stigande livsmedelspriser på grund av bristande konkurrens inom handeln med få aktörer, än ifall bonden skulle få bättre betalt.

I stort sett hela prisuppgången på livsmedel under senare år beror på leden efter bonden. De som drabbas av stigande spannmålspris är däremot konsumenterna i utvecklingsländerna generellt och låglöneländer, där ju råvarupriset utgör den större andelen av livsmedelskostnaden.

Ett fördubblat pris på spannmål kanske höjer priset på limpan med 5-10 procent, men slår igenom med alla hundra procenten för den som köper en säck spannmål och börjar sin matberedning därifrån.

Jag är lite förvånad över hur snabbt vi tar ordet kris i vår mun bara för att råvarupriset på livsmedel ”riskerar” att stiga till en någorlunda anständig nivå, för vi har aldrig någonsin tidigare behövt arbeta så lite för vårt dagliga bröd som nu.

Hela samhället ser med största oro eller glädje på alla andra branscher utifrån stigande eller fallande priser, och krisstämpeln tas alltid fram då priserna faller. Även om vi alla till exempel skulle vilja bo billigare, så får inte bostäder bli billigare – för då har vi en fastighetskris.

Landsbygden och jordbruket skulle också må väl av stigande råvarupriser, men varför pratar vi då tvärtom – om hotet av en livsmedelskris?

Arne Lindström
ordförande LRF Västerbotten