Yves Kleins flygdrömmar, språnget ut i luften, ingår i en av berättelserna i en ny fritt slingrande och förförande essäsamling där San Fransisco-kritikern, miljöaktivisten och författaren Rebecca Solnit skriver om egna och andras erfarenheter av att våga gå vilse.

Böcker

Rebecca Solnit
Gå vilse. En fälthandbok
Översättning: Sofia Lindelöf
Daidalos

”Och på vilket sätt tänker du söka efter det du inte alls vet vad det är?”

En vän ställde den frågan till mig i somras, en dag då jag var sjuk, understimulerad och hade det trist. Jag svarade överrumplad: ”Va? Vad sa du?”

Vännen gav mig då boken där han hade hämtat citatet. Sade strängt: ”Läs!”

Jag hade bett honom att ge mig en tunn men bra bok, någon som kunde få mina livsandar att vakna. Boken som jag börjar bläddra i är en essäsamling som kallar sig för en fälthandbok. Jag förvånas över att fyra av de nio essäerna har samma titel – Avståndets blå. Gå vilse heter boken. Författaren heter Rebecca Solnit.

Rebecca Solnit är en San Francisco-baserad journalist, essäist, miljöaktivist, historiker, konstkritiker och vandrare.

A Field Gide to Getting Lost som boken heter på engelska är den första av hennes 13 böcker som har översatts till svenska. Det engelska ordet ”lost” betyder ju både ”vilse” och ”förlorad”. Att förlora saker handlar om att det välbekanta försvinner. Att gå vilse – ”getting lost” – kan i stället handla om att det obekanta överraskande träder fram. Har man tur och är modig kan man då befinna sig i ett mysterium och i något aldrig förr upplevt.

Om detta handlar essäerna som rör sig fritt, förförande och slingrande i tid och rum – Rebecca Solnit berättar om andras och om egna erfarenheter.

I en essä får jag läsa om nybyggardrottningen Mary Jemison som rövas bort av senecaindianer när hon är femton år – och sedan frivilligt väljer att stanna hos dem. I en annan essä berättar Rebecca Solnit gripande om sin punkvän Marine, hon som hade förmågan att ge sig hän, som avled när hon bara var 24 år. Då hade den musikaliska unga kvinnan nyss fått skivkontrakt, verkade ha blivit fri från droger och livet hade börjat ljusna.

Rebecca Solnit är en vandrare. Om sina vandringar har hon – som har släktband i Polen, Litauen och Ryssland – tidigare berättat om i boken Wanderlust. Till fots tar hon sig genom världen. Men hon säger också att detta att gå mitt på en gata med flera tusen människor som delar ens djupaste övertygelse, det är ett av de bästa sätten att ta en promenad.

Essäisten Rebecca Solnit har läromästare. Den viktigaste är Thoreau, men hon står också nära Montaigne, Virginia Woolf och Susanne Sontag. Med dem alla delar hon modet, kunskapen, engagemanget och det levande språket.

År 1960 i Paris tog konstnären, blåmålaren, judomästaren Yves Klein sitt berömda ”språng in i tomrummet”. Yves Klein hävdade att han hade signerat himlen som sitt eget konstverk  och var besatt av flygning, levitation och immaterialitet. Att flyga innebar för honom, bokstavligen, att inträda i den himmel han hade gjort anspråk på. Den 19 oktober 1960 togs fotografiet av språnget

Berättelsen om Yves Kleins flygdrömmar är den sista av de fyra blåa berättelserna, den ena mer hisnande skön och fantasieggande än den andra.

Den som springer leviterar på samma sätt som den gör som flyger. Rebecca Solnit skriver att varje steg som en löpare tar är ett språng eftersom löparen en kort stund inte har kontakt med underlaget: ”För de av mina vänner som brukar springa långt blir summan av dessa obetydliga ögonblick av levitation betydande. Vi flyger, vi drömmer i mörkret, vi slukar himlen i bitar som är för små för att mätas”.

Läsningen av Gå vilse gör att min modfälldhet går över.

Jag lämnar coacher, kartor, kompass och GPS.

Vågar jag gå vilse?

Kanske kan jag flyga?

Lena Kjersén Edman