För en utomstående framstår allianssamarbetet ibland som en smula märkligt. I förra veckan skrev statsminister Fredrik Reinfeldt ett brev till partiledarkollegorna Lööf, Hägglund och Björklund. Ett brev? Det är inte utan att man börjar undra hur stel stämningen egentligen är på regeringssammanträdena.

I brevet föreslog Reinfeldt att de fyra alliansledarna ska göra som Annie Lööf föreslog i sitt Almedalstal, och åka till Lööfs föräldrahem i Maramö. Lööfs tanke är att alliansen genom ett sådant möte ska få en nytändning. Sannolikt hoppas hon även att det, som Högforsmötet 2004 och Bankerydsmötet 2005, ska ge en del positiv publicitet.

Skillnaden mellan å ena sidan Högfors och Bankeryd, å andra sidan Maramö, är att alliansen befinner sig i ett helt annat läge nu än då. I Högfors bildades Allians för Sverige, i Bankeryd löste man stora och avgörande konfliktfrågor. Efter sex år i regeringsställning är läget ett annat. Det krävs en nyhet närmast av digniteten Århundradets skattereform 2.0 för att inte Maramö ska betraktas som bara ytterligare ett PR-jippo.

Därmed inte sagt att Annie Lööf har rätt i sak, när hon säger att allianssamarbetets glöd har falnat. Nyhetens behag har onekligen svalnat. Konstigt vore väl annars. Det är helt enkelt inte lika spännande att se fyra partiledare i ett hav av orangea alliansballonger nu, som det var 2005.

Fyra jobbskatteavdrag och ett antal tunga reformer senare framstår alliansen som bekvämt medelålders, till skillnad från obstinat tonåring under Göran Perssons sista tid vid makten.

Framtoning är dock en annan sak än sakpolitik. Att alliansen inte ”känns” lika spännande som när den var en nyhet säger ju egentligen inget om den förda politiken. Här sker ofta en olycklig sammanblandning.

I förra veckan föreslog Fredrik Reinfeldt att alliansen skulle skapa en gemensam idéplattform. Strax meddelade han att det inte var så viktigt, efter skarpt mothugg från Kristdemokraterna. Ett sådant utspel ger dock lätt intryck av att Reinfeldt instämmer i att glöden har falnat.

Om man ser bortom det rent kommunikativa blir det uppenbart att den avgörande skillnaden mellan den förra och den nuvarande mandatperioden inte består i ”glöd”, falnande eller ej. Vad det handlar om är mandatfördelningen i riksdagen.

Med egen majoritet hade alliansen genomfört ett femte, möjligen också ett sjätte, jobbskatteavdrag. Man hade haft ett helt annat svängrum. Sådant blev dock inte valresultatet 2010, och då gäller det att laga efter läge. Som Miljöpartiets språkrör Åsa Romson uttryckte saken på onsdagen: Reinfeldts tal om minoritetsregeringens ansvar att söka breda uppgörelser ekar tomt. Den migrationspolitiska uppgörelsen är undantaget som bekräftar regeln.

I stället för att slipa ytan borde alliansen se över politikens innehåll.

Ida Thulin
chef Liberala nyhetsbyrån