En utredning, bostadstaxeringsutredningen, presenterade häromdagen ett förslag med syftet att skrota taxeringssystemet som grund för den så kallade fastighetsavgiften – alltså den fastighetsskatt som fortfarande finns kvar men som förvisso skiljer sig drastiskt från den modell som gällde före 2007.

Bostadens och tomtens yta bör avgöra framtidens skatt, eller avgift som regeringen av politiska skäl föredrar att kalla den – fast det egentligen är en skatt. Dessutom, förslår utredningen, höjs taket för skatten/avgiften i storstäderna, lite mindre i mellanstora kommuner. För att till och med sänkas i resten av landet.

Är det bra eller dåligt?

I grunden avgörs svaret av inställningen till huruvida bostäder överhuvudtaget bör beskattas. Många tycker inte det, kanske de flesta till och med. Göran Persson, vars politiskt-analytiska kompetens förvisso kan diskuteras, ser till exempel valutgången 2006 som ett direkt resultat av det borgerliga löftet att avskaffa fastighetsskatten – som alltså bara blev ett avskaffande av den tidens förvridna beskattning.

Många, däribland jag själv, tycker dock att själva principen med en fastighetsskatt är helt i sin ordning. Förnuftigt utformad är detta en skatt utan en rad olägenheter, ekonomer menar att den påverkar människors beteende i liten utsträckning och stör ekonomin i sin helhet på ett mycket begränsat sätt. Det är en skattebas som inte flyttar utomlands.

Politiskt viktigare är att ta itu med störande och rent tillväxthämmande skatter, till exempel inkomstskatter. Skattekällor som i grunden fungerar och inverkar mycket lite bör förbättras, inte avskaffas. Det tycker nog egentligen också finansministern.

Tanken med någon form av geografisk indelning för olika avgiftsnivåer är begriplig, i viss mening rimlig. Att ett litet men värdefullt hus ska rendera i en lägre avgift än ett stort men med lågt värde är emellertid inte helt lättbegripligt. Att enbart låta ytan styra skattens storlek är en förenkling men skapar i vissa fall också problem. Däremot är det inget skäl att fullständigt avfärda utredningsförslaget på det sätt åtskilliga partier redan gjort.

Ett mycket starkt argument mot den gamla fastighetsskatten, som baserades på taxeringsvärdet, var dess oberäknelighet. Ett antal lyckade försäljningar i grannskapet gjorde att husens värde – och skatten – plötsligt sköt i höjden. Effekterna i storstadsregionerna blev absurda när äldre låginkomsttagare, kanske pensionärer, plötsligt tvingades hysta upp rejält med pengar för att kunna bo kvar på grund av ökad inflyttning till området.

Men detta är i sig inget hållbart skäl till att vara emot också en i grunden reformerad skatt – med mekanismer för att lindra denna i mindre bemedlade delar av landet.

De sakliga argumenten är dock en sak, den politiska verkligheten en helt annan. Sannolikheten för att utredningens förslag ska resultera i ett förslag – och en än en gång reformerad fastighetsskatt – ter sig onekligen liten. Att döma av kommentarerna finns helt enkelt inget politiskt stöd för tanken.

Det behövs nog en bred överenskommelse, över blockgränserna, kring fler aspekter av de skatteregler som påverkar långsiktighet och trygghet för inte minst husägarna. Den måste då också innefatta komponenter som ränteavdrag och reavinstbeskattning.

Men räkna inte med att något ska hända före valet 2014.

Mats Olofsson
ledarskribent