Elegansens pris

I volym fyra av sina memoarer tecknar Per Wästberg en tid då han är en hjälte i alla läger.
Skrytsamt och en aning svårt att ta till sig. Men Wästberg är nu som han är, bakom elegansen ett visst kallsinne och som författare alltid lite på avstånd, det skriver Gunnar Balgård som läst.

Att Per Wästberg, utöver ett eget författarskap, är den svenska litteraturens främste diplomat är något man får klart för sig av författarens memoarer, som i dag hunnit till volym fyra. Det är mycket som blir mer begripligt om man ser gärningen från det kallet. Han står där i ett vimmel av välklädda gäster i vackra salar, livligt konverserande, uppmärksam, kulturellt sakkunnig. Wästberg vet att han i sina minnen avlägger slutrapport om en epok, som motsvarar hans liv.

Nu är det åren 1980 till 1994. Författaren är runt femtio och som mest aktiv. Vad gör han? Han byter hustru och lämnar Dagens Nyheter, åker världen runt som ordförande i PEN och möter Nelson Mandela, frigiven från Robben Island och statschef i nya Sydafrika. Koloniala trycket över Afrika släpper, och med sina överlägsna kontakter är Wästberg hjälte i alla läger. Han skriver fyra framgångsrika romaner plus andra böcker, och bor på alla vackra stipendiegårdar som finns. I sin nya kärleksrelation är han lycklig.

Det låter skrytsamt, och är en aning svårt att ta till sig. Men Wästberg är nu som han är. Med sin läggning har han gjort ofantlig nytta och knappast sökt befattningar, de har kommit till honom. Med alla människor syns han tala obesvärat.

Namndroppningen i boken är närmast gränslös, personregistret omfattar bortåt 1 500 personer men förtjänar sin plats, för om nästan varje person förmår Wästberg formulera något sant och träffande. I många fall är det uppgifter man inte sett någon annanstans, och lär vilja återkomma till vid behov.

Korta eller halvlånga omdömen är Per Wästbergs specialitet, därför har han fått formulera alla prismotiveringar för Pilot, Övralids och på senare år Nobelprisen. Dessa finns utgivna i bokform. I fråga om att karakterisera ett författarskap på fem sidor är han oslagbar. Om formatet skulle växa, vore kanske briljansen inte lika självklar. Wästberg syns gå omkring med ett rammått av tidningsartikelns storlek inom sig, som han fyller med lätthet och precision.

Boken har en varvad uppbyggnad: Vartannat kapitel är tematiskt, vartannat är årskrönika med rikliga citat ur dagböcker. Likt Olof Lagercrantz syns Per Wästberg ha skrivit en stump dagsrester varje dag, år efter år, och eftersom han skriver bra blir formuleringarna gärna minnesvärda och citeras i långa stråk. Det är på gott och ont. Wästberg blir gärna sina gamla formuleringars fånge och blir kvar i deras gångna tid. Men han vet om det: Därav de mellanliggande kapitlen, vilka formuleras i skrivarens nu.

Mycket kan erinras mot Wästberg, och han vet om det också. Elegansen har sitt pris. Men han är uthållig och kapabel i den kulturella diplomatin, och utan ett visst hårt skal hade han knappast orkat den enorma uthållighet som Afrikaengagemanget krävt: De vedervärdigheter av mord och förstörelse som han beskriver genom åren från det fältet, syns närmast omöjliga att uthärda. Men troget finns han kvar för de kämpande vännerna. Det är i utlandet han kommer utanför sin klass, knappast i Sverige. När han på Sigtunastiftelsen möter en så proletär författare som Karl Rune Nordkvist, kan de ändå samtala om gemensam härkomst från hälsingska Ramsjö. När Stig Larsson på en konferens i Wales högmodigt underkänner all engelsk samtidslitteratur, blir Wästberg bara helt häpen, så gör man väl inte. Och när Göran Tunström föreslår att han borde framkalla fler konflikter, för det skulle gynna hans skrivande, håller han med.

Väluppfostrad, är alltså ordet. Detta drag har nog sin andel också i det utdragna uppbrottet ur äktenskapet med Margareta Ekström. Han vill inte såra, men tvingas såra, och två kvinnor upplever en man som lever dubbelliv under några år. Wästberg är full av ruelse, och varför skulle han bryta upp när han har det bra? Jag tror att han hos nya Anita Theorell upplevde lockelsen att komma utanför litteraturens rum, till ett mer ogarderat liv, med en person som inte var lika välformulerad som han själv. Kring litteraturens människor finns alltid ett visst avstånd, men vet han om att han påför andra ett sådant själv? Antagligen inte, författare gör inte det. Att skildra uppbrottet så närgånget som här görs, kräver både mod och visst kallsinne.

Eftersom Per Wästbergs minnen utkommer så tätt inpå dottern Johannas minnen från samma period, undrar man förstås om boken kastar något nytt ljus på den kontakten? Egentligen inte, men år 1980 citeras Johanna tio år säga om sin mor: ”Jag vet att du tycker miljoner gånger mer om Per än om mig, fast det gör inget”. Något gör det nog. I orden finns ett författaräktenskap avbildat.

Eller ett diplomatäktenskap, lika mycket. Mannen i huset reser ständigt över världen, en mycket nära vän är Sverker Åström, andra är Jan Eliasson, Olof Palme och Carl Tham, de dyker upp vid varandras matbord hela tiden och äter varandras godaste rätter. De håller de spirituellaste tal av inbördes uppskattning, och det är med blandade känslor man från provinsens perspektiv här får titta in i husen hos detta kulturens frälse, som aldrig känner sig socialt obekväma, eller aldrig inte har råd med en utgift.

Min reaktion är precis densamma som efter läsningen av Olof Lagercrantz dagböcker: Tänk att dessa människor hela tiden träffar varandra, det visste man inte. Så vackert de talar. Så duktiga de är.

Gunnar Balgård