Han jobbade in i det sista, men döden fördröjde planerna. Tio år efter Christer Strömholms bortgång ges hans fotografiska testamente ut. Samtidigt visas hans bilder i en stor utställning på Fotografiska i Stockholm.

Joakim Strömholm gnuggar sig i ögonen av trötthet.

De här dagarna utgör kulmen på en lång tids hårt arbete för att realisera pappa Christers sista projekt. Nu har han den två kilo tunga fotoboken ”Post Scriptum” i sin hand och om ett par dagar är det vernissage för en stor utställning här på Fotografiska, tänkt för internationell export.

— Man kan bli förvånad över hur jäkla okänd han har varit i omvärlden, hur dålig marknadsföring han hade. Men han var intresserad av att ställa ut och vara i centrum, inte av att tjäna pengar, konstaterar Joakim Strömholm.

Stort intresse

Sent omsider har omvärlden börjat vakna. I våras öppnades utställningar i London, Berlin och New York med den svenske fotonestorns bilder. Och det finns ett stort intresse utomlands för Fotografiskas satsning ”CHR” (döpt efter Strömholms karaktäristiska signatur), med omkring 200 fotografier från hans långa karriär.

En ung man går förbi oss kånkande på en triptyk, där transsexuella Gina och Nana lekfullt förföriskt poserar framför kameran. Vännerna från Place Blanche, samhällets utstötta och hånade, blev i Christer Strömholms bilder uppmärksammade som de innerst inne var – vackra och fria varelser. Nana och väninnan Jacky, som nu är i 70-årsåldern, kommer båda till vernissagen den 23 augusti.

— Han var rätt utsatt själv som barn, de vuxna övergav honom praktiskt och mentalt. Den utsattheten känner han igen hos Jacky och Nana och de andra vid Place Blanche, hans bilder bekräftade dem och de bekräftade honom, säger Joakim Strömholm.

Aldrig visade

Nattfåglarna från Place Blanche har fått ett eget, eggande rött rum på Fotografiska, medan gatufotografierna, konstnärsporträtten och det sena 70-talets lekfulla stilleben grupperats tematiskt i lokalen. Klassiker som den bleka horan från Barcelona och barnen som leker med tanthandväskor har fått sällskap av andra, aldrig tidigare visade bilder.

Maria Patomella, kurator för utställningen, konstaterar att utställningen säkert kommer att tilltala dem som redan känner till Christer Strömholm, men att den tilltänkta målgruppen egentligen är en annan.

— Han är Sveriges fotogigant, så utställningen lär dra mycket folk. Christer har visats förut, men vi vill visa honom för en ny publik, för den 14-åriga tjejen till exempel, som aldrig har sett hans bilder tidigare.

Komplex bild

Den fotobok som Christer Strömholm ursprungligen planerade hade arbetstiteln ”I befintligt ljus”. Men det färdiga resultatet blev kanske både bredare och mer komplext än vad han själv tänkt sig.

I ”Post Scriptum”, vars bildmaterial sammanställts av Joakim Strömholm och Patric Leo, beskrivs en komplicerad människa. I ungdomen lockad av högerextrema tankegångar, senare övertygad antinazist, oerhört vänfast och charmig, men i förhållande till fruar och barn stundtals en svekfull skitstövel, en underbart inspirerande förebild för andra fotografer och samtidigt en diktatorisk smakdomare.

— Han var våldsamt egoistisk och det var därför han kom så långt. Tyvärr måste man vara så egensinnig, envis, nyfiken och hålla på sin integritet så mycket för att kunna producera ett sådant här material, säger Joakim Strömholm.