Ögat riktat mot samhällets sprickor

Bildmuseets stora öppningsutställningar går in i andra halvlek. I Mario Merz verk fascinerar materialen, medan Kirunatopia placerar betraktaren i ett spännande gränsland mellan dokumentärt och mytiskt.

De stora öppningsutställningarna på Bildmuseet har nått in i andra halvan av sina visningsperioder och inom ett par veckor sker en liten nyöppning då två ambitiösa seminarieprogram drar i gång kring Mario Merz och Kirunatopia.
Bra så, då invigningen av själva huset kom att stjäla större delen av rampljuset i våras, delvis kanske på bekostnad av uppmärksamhet kring själva konsten.

Men med förhållandevis långa visningsperioder finns alltså ännu god tid att ta del av de två stora utställningarna som byts ut omlott med start i slutet av september.

Och tid är just vad som behövs: varken Merz eller Kirunatopia är till sina skilda karaktärer utställningar som inte går att forcera.

Att detta skulle bero på svårtillgänglighet, vilket bland annat en av rikstidningarna nämnt kring presentationen av Mario Merz, är dock inte fallet – däremot kräver Merz verk en viss uppvärmningsfas för att öga och hjärna ska hinna koordinera sina versioner, medan Kirunatopia med sina tolv konstnärer och både forskande och dokumentära anslag är både informationstung och omfattande till antal verk, därför omöjlig att inta på en lunchrast.

Håll era barn i handen, uppmanar skyltar vid entrén till Merz-utställningen, vilket man gärna kan läsa som en uppmaning om att möta hans konst med en ung, ren, blick – utan den teoritunga ryggsäcken på. För trots verkens politiska tillkomstkontext med dess kopplingar till vår ekonomiskt oroliga samtid är det materialen och kompositionerna som fängslar – metall, trä, tyg, lera.

Fibonacciserien som är det sammanhållande temat, skapar en suggestiv rytm som med talens stegring (enligt formeln där de två föregående siffrorna läggs ihop till nästa; 1, 1, 2, 3, 5, 8, 13, 21, 34 ) riktar energin utåt mot oändligheten och släpper in syre i de annars ofta klaustrofobiska verken, där en slutenhet byggts in i miljöer och former där ögat och sociala konventioner förväntar sig öppenhet. En flätad kon som kunde vara skyddande är stängd, bord för samvaro är placerade så att inga gäster på ett ergonomiskt vettigt sätt kan slå sig ner.

Materialens enkelhet gör att Merz verk placerar sig i en tidlös zon snarare än att kännas dagsaktuella, vilket kan vara vilsamt – inte sällan får ju konst tillkommen i politiskt händelserika tider något litet lager av damm över sig betraktade från en samtid på avstånd. Det är bara i fotoserien med matgästerna i restaurangen som tidsglappet gör sig påmint; genom en dissonans i bilderna på konverserande gäster som tittar på varandra, på menyerna, röker, och där inte en enda befinner sig på någon annan mental plats via smartphone eller mobil än just där.

Jag föreställer mig att Merz hade uttryckt sympati inför att presenteras tillsammans med Bildmuseets andra stora sommargäst; den myllrande Kirunatopia-utställningen, detta för den konstnärliga praktik och hållning den representerar som i mycket sammanfaller med Merz syn på konstnären som någon med spaden i jorden på sin samtid och med ett brinnande kommunikativt driv.

Kirunatopia är ett konstprojekt som har sin främsta styrka i hur utställningen placerar sig i zonen mellan dokumentärt, journalistiskt och konstnärligt berättande. På så vis tvingas vi som betraktare in i en läsning där vi har att acceptera det fria berättandet, därmed den fria avläsning, som formen dikterar. Myt och verklighet, historia, framtid, ekonomiska och politiska strukturer, stadens djuppsykologi, förhållandet mellan natur och teknik liksom mellan centrum och utkant är teman som beskrivs och gestaltas i verken.

Teknikens plats i mytologin kring Kiruna används på olika sätt i verken: i Ingo Vetters videoinstallation lyfts de båda polerna då han konstruerar en kameraförsedd zeppelinare som skickas ut för att filma den kollapsande Ön. Eller i Florian Zeyfangs Measure Point, träkonstruktionen som bildar en enorm nod för utställningen och för den historiska brytpunkt den symboliserar, då naturen mättes upp och fick ett pris i och med gruvindustrins framväxt.

Starkast är de verk som rör sig från det faktatunga och hårdare politiska mot mera personliga, subtila, suggestiva och poetiska verk – här slinker både det exotiserande och de inåtvänt sentimentala skildringarna igenom. Liselott Wajstedts film där tecknade ripflockar bryter sig upp genom stadsmiljöerna i Kiruna, liksom Lina Issas videodokumenterade aktion med människor i rad längs stadens första spricklinje är starka och omedelbara då de går rakt på smärtpunkten – livsvillkoren som krackelerar.

Tillsammans är Kirunatopia och Mario Merz-presentationen utställningar som markerar att två goda kärnteman vi vant oss vid i Bildmuseets förra läge följer med framöver; ambitiösa konstprojekt av nyskapande och hög kvalitet liksom visningar av större intressanta konstnärskap. Med en hårt spänd båge inför den kommande programverksamheten och spännande utställningar på gång blir det roligt att följa Bildmuseet in i hösten.

Sara Meidell