En ny bok till glädje för Kafka-nörden kommer ut i dag, där författarens strukna rader samlats för beskådan.

Böcker

Franz Kafka
Raderna som Kafka strök
Översättning: Hans Blomqvist & Erik Ågren
Bakhåll

Plötsligt prasslar det till i mitt hår där jag ensam sitter i mörka sensommarnatten. Jag fäktar till lätt förskräckt och ned på skrivbordet faller en skalbagge i ryggläge, hjälplöst sprattlande med benen. Aha, Franz Kafka låter meddela att det är hög tid att återknyta bekantskapen.

En klassisk Kafkastudie från 1975 av Gilles Deleuze och Félix Guattari har i år översatts för Daidalos förlag. Svårmält föda antagligen och hellre läser jag något av författaren själv, så Bakhålls utgåva Raderna som Kafka strök kommer bättre till pass.

Kafkas stränga censurinstans för bedömning av de egna texterna arbetade med tre nivåer. Högst upp hittar vi det han själv godkände för publicering. Cirka en tiondel av litterär produktion finns med här och innehåller i stort sett allt han lyckades fullborda. Det blev på sin tid sju tunna volymer av kortare och längre berättelser, som får plats på ungefär 200 normalsidor och utgör, tillsammans med det han publicerade i tidningar och tidskrifter, en volym i Bakhålls pågående utgåva av Samlade skrifter.

På nivå två hittar vi merparten av det han åstadkom: de tre romanerna och övriga litterära fragment samt dagböcker och brev. Som bekant fick vännen Max Brod minutiösa instruktioner om bränning av allt detta. Att Brod, medan Kafka ännu levde, tydligt deklarerade att han inte hade för avsikt att lyda order, gör Kafkas vilja beträffande kvarlåtenskapen en smula tvetydig. Rimligen var han själv förmögen att tutta på en brasa. Under alla omständigheter skulle Kafka ha fått en undanskymd plats i modernismens litteraturhistoria – jämförbar med Robert Walser, förslagsvis – om allt stannat på nivå ett.

De strukna avsnitten i Kafkas manuskript – nivå tre-materialet – är föremål för årets Bakhåll-volym. Tyska förlaget Fischer, som 1982 påbörjade sin textkritiska utgåva av hans samlade verk, har förpassat strykningarna i särskilda kommentardelar. Ur dessa har nu översättarna Hans Blomqvist och Erik Ågren valt ut ”några godbitar”.

Borde inte dessa rader få vila i frid? En som alldeles säkert menar så är Steve Sem-Sandberg som uppenbarligen har ett kraftigt horn i sidan till hela Bakhålls Kafkaprojekt. Redan att ge ut fragmenten fann han vara missriktat: ”riskerar för en bredare läsekrets att skymma snarare än att tydliggöra Kafkas storhet vilken författare vill väl bli mätt utifrån det han själv ratat?” Dumheter! Utan de ratade verken (Slottet, Processen, Den försvunne med flera) som måttstockar vore Kafka en betydligt mindre storhet. Dessutom underskattar Sem-Sandberg normalläsarens förmåga att bedöma vilken status en text har. Utgivarna ger i det avseendet också tydlig handledning.

Nu lutar jag ändå åt Sem-Sandberghållet beträffande Raderna som Kafka strök. Det hindrar inte att de har sitt intresse för Kafkanörden, eller för den som själv skriver och vill studera hur historier bäst balanseras och komponeras. De strukna raderna, ibland uppemot några sidor, är sällan uteslutningar som kunde sättas på plats i berättelserna och fungera som komplement. I stället får man se dem som återvändsgränder eller fruktlösa stickspår. Nej, det här leder mig och berättelsen fel, får man tänka sig att Kafka inser. Så stryker han över, konstruerar om och letar fram en bättre lösning.

Mest omfattande är strykningarna hämtade från Slottet-manuskriptet. Begripliga i mina ögon, då dessa fyrtiotalet sidor bara skulle ha lett till longörer, övertydlighet och tempoförlust. Kafka hade tvärsäker känsla för textens ekonomi.

Den 19 februari 1911 verkar han ha varit på särdeles gott humör. Dagboken berättar: ”Det speciella med min inspiration är att jag kan allt, inte bara när det gäller ett visst arbete. Om jag på måfå skriver ner en mening, till exempel: Han tittade ut genom fönstret, så är den genast fulländad.” Tillägget ”Utan tvekan är jag just nu Prags intellektuella medelpunkt” bedömdes ändå vara förmätet och överstrykningen därför så grundlig att man tvingats tillgripa röntgen för att göra det läsbar.

Något misslynt, hunnen halvvägs i volymen, blixtrar det plötsligt till. En mångbottnad och starkt symbolladdad ensidesberättelse dyker upp, infogad till synes helt sammanhangslöst mitt i skrivandet av novellen ”En redogörelse inlämnad till en akademi” och sedan drastiskt överstruken.

Tack för det fyndet! Berättelsen lyser fram som ett fatalt misstag bland Kafkas alla överstrykningar och räddar boken från att reduceras till ett rent studieobjekt för skrivare och litteraturforskare.

TOMMY SUNDIN