Sommaren tillhör konsertbesökaren och livemusikanten. Så fort solen tittar fram där i maj så börjar vi ju hamstra solskenstimmar inför den stundande vintern, dessutom ser vi till att det spelas musik överallt. Det gäller förstås festivaler och storspektakel i synnerhet, men nog kan vi klämma in panflöjtsbeväpnade kaftanförsäljare, Sommaren i city och sommarjobbande gatumusikanter i vanligtvis mer tillbakadragna sammanhang också.

Skall nämnas att jag rätt sällan ser problem i det, den församlingskänsla som den rätta konserten kan framkalla är bland det mest eftersträvansvärda som finns i min musikvärld.

Men i takt med att semesterfirarna brunbrända återgår till samhället ökar också min lust att uppleva musik i mer kontrollerade sammanhang.

Tänk bara att få komma hem från jobbet efter mörkrets inbrott och lyssna sig igenom en skiva en tisdagskväll och veta att det inte finns något mycket roligare och socialare man borde ha gjort. Tänk att titta igenom sina så kallade flöden och inte se en enda torftig mobilkamerabild med en scen långt bort på en spelning man absolut inte alls, håll käften, önskade att man var på. Tänk att faktiskt kila iväg på en konsert på fredagskvällen och inte behöva gubbsura över dom där ungdomarna, som är två år yngre, som stojar på väg till Maskinen på scenen där borta.

I sommar har det varit ett sådant konstant rasande musikparty att jag nästan glömt bort att det släpps skivor, så till den milda grad att jag i juli helt missade att ett av mina absoluta favoritband under de senaste åren släppte en ny och alldeles fantastisk skiva. På Swing Lo Magellan tonar Dirty Projectors ned egenheterna och förvandlas plötsligt, åtminstone på låtar som titelspåret, till Fleet Foxes filtrerade genom Brooklyn. Kvar blir ett Dirty Projectors utan manér och poser, ett mer renskrubbat anslag än det som vi hörde på den ändå fantastiska Bitte orca från 2009.

Först en bit in i augusti snubblade jag över skivan och fick skämmas hela vägen till playknappen i Spotify. Kanske späddes det hela på av min begynnande all together now-koma, men det var en stor upplevelse. Gissningsvis sitter jag där i mörkret senare i vinter och längtar till sommar men just nu räcker det långt med mörka kvällar, ett fantastiskt album och en musikupplevelse som är enbart min.

 

Simon Österhof