Under senare delen av våren fördes en debatt om storleken på riksdagen. Så sker med jämna mellanrum och särskilt konstigt är väl inte det. Rätt få parlament har ju fler ledamöter än det svenska, både absolut och i förhållande till hur många väljare varje ledamot faktiskt representerar.

Det reser frågor om till exempel effektivitet, överblickbarhet, politiskt ansvar och parlamentets ställning/status i samhället. Såväl väljarna som politikerna själva har naturligtvis anledning att kritiskt ställa sig frågor av det här slaget.

Och visst – det finns bra argument för färre ledamöter, inte minst för de i riket som har huvudstaden som utgångspunkt. Perspektivet har betydelse. Av just den anledningen finns goda skäl för oss som befinner oss lite mer i den geografiska periferin att varna för problemen med en krympning av antalet riksdagsledamöter.

I Mälardalen bor det gott om folk – och här är det ingen brist på folkvalda. Här – där varje ledamot representerar långt fler väljare än i till exempel Västerbotten – kan en bantning te sig rätt oproblematisk.

I andra delar av landet – och Sverige är trots allt ett avlångt land – blir alltså effekterna mer påtagliga. Här blir resultatet av färre ledamöter en sämre representation; många mindre partier skulle helt sakna företrädare från stora delar av landet och befolkningen här skulle i stort få en försämrad representation i parlamentet.

Dessutom: med färre ledamöter blir det svårare att säkra proportionaliteten i valen, den ”effektivitetsvinst” som görs sker till priset av att valresultatet stämmer sämre överens med de ledamöter som blir invalda.

Och därtill: redan i dag representerar varje riksdagsledamot i snitt mer än 20 000 väljare (i grannländerna, med färre invånare men också betydligt färre parlamentariker) går det fler röstberättigade på varje folkvald. Det är ingen önskvärd situation.

Nog är det rimligt att både diskutera och genomföra justeringar av riksdagen. Men bättre än att ensidigt fokusera på antalet ledamöter vore att överväga även anfra förändringar, till exempel om inte också det svenska parlamentet borde bestå av två kammare.

Både borde naturligtvis vara direktvalda, men ändå utses på olika vis och kanske också med lite olika uppgift. Varför inte en svensk senat där landsändarna eller länen hade lika många ledamotsplatser att fylla? Och så en större kammare utsedd med befolkningsunderlaget som grund.

Den tänkta förändring av den politiska geografin som ett system med direktvalda regioner – och nya politiska beslutsförsamlingar – skulle innebära (alltså mindre av centralstyrning och ökad beslutsmakt ute i landet) innebär naturligtvis också möjligheter att ”anpassa” riksdagen. Men regionerna skjuts hela tiden på framtiden – och då rätteligen även tanken på en minskning av parlamentets storlek. Eller?

I avvaktan på de större greppen kunde de folkvalda åtminstone besluta om att maximera omfattningen för ett riksdagsuppdrag. Efter tre, kanske fyra, mandatperioder borde omval inte vara möjligt.

Mats Olofsson
debattredaktör