I vart fall borde det formuleras etiska riktlinjer för landstingspolitiker – även om problemet även omfattar anställda.

Christina Böke Bergmans utmanande rubrik – Varför tiger doktorerna i debatten? – i sin debattartikel (11/8) väcker bland annat frågan om civilkurage.

Efter att med stort intresse följt VK:s artiklar om sjukvården i Västerbotten ställer jag och många andra frågan, vad har hänt med vårt öppna samhälle.

Vi har i dag en sjukvård som håller på att raseras av politiker och ledande tjänstemän. Sjuksköterskor på NUS protesterar med att säga upp sig. Länets medborgare försöker påverka genom ”Doroteaupproret” och med en namninsamling få till en folkomröstning, som säkerställer sjukvård för alla. Medborgarprotesterna växer också till att även omfatta hela Lappland.

Utanför protokollet är i stort sett alla överens om att den nedrustning av sjukvården i länet som nu pågår är vansinnig och där många personer utsätts för lidande som är ovärdigt ett välfärdssamhälle. Fler av landstingets högsta tjänstemän är läkare och i de fall de är med Läkarförbundet så strider deras beslut mot de etiska reglerna.

Företag och företagarorganisationer protesterar då det försvårar utveckling, tillväxt och nyetableringar. Det finns ledande forskare som hävdar att det landstinget nu genomför är olagligt. Forskare som dessutom har förslag på förändringar som skulle ge oss en billigare och bättre sjukvård.

Men så händer något när ord ska gå över till konkret handling;

- Landstingsanställda vågar inte ställa upp offentligt av rädsla för repressalier

- Ambulanspersonal som rakryggat visar empati och pekat på tokigheter hotas med polisanmälan.

- De som håller på med namninsamlingen möts ibland av ”vi stödjer er namninsamling men ni får inte stå här då vi är rädd att förlora landstinget som kund”.

- Chefstjänstemän på Landstinget håller med om att nedrustningen av sjukvården som nu genomförs är fel, men vågar inte ställa upp offentligt.

Nu finns det glädjande nog exempel på sjukvårdspersonal som vågade, trots hot och rädsla om att förlora jobbet. Resultatet av deras mod och civilkurage blev sedan Lex Maria och Lex Sara. Deras agerande beundrades och hyllades av oss alla så här i efterhand.

Är det nu kanske dags att införa en lag om civilkurage som diskuterats i flera omgångar?

Efter allt som varit och som nu händer är vi flera som funderar på om inte hälso- och sjukvård, som berör allas vår grundtrygghet, är för allvarligt för att hanteras av politiker.

I vart fall skulle det formuleras etiska riktlinjer för landstingspolitiker, exempelvis: ” Jag försäkrar på heder och samvete att jag i min politikergärning skall sträva efter att tjäna mina medmänniskor med humanitet, empati och vördnad för livet …”.

Jag är övertygad om att det politiska parti som skulle formulera etiska regler för sina landstingspolitiker och avge löfte om att leva upp till dessa, lätt skulle vinna landstingsvalet 2014.

Sören Granberg