Helge Jean Ragnar Lundmark var 14 år när han ställde ut första gången på Nationalmuseet, två år senare ansågs han teckningar ”förbluffande” och vitsorden räcker för konstnären än i dag. – Det finns streck i det jag tecknade då som jag har i mig än i dag, men målningarna har blivit mer laddade av magi.

88-åringen står mitt på vägen omgiven av det gröna när vi kommer uppför backen. Här i Sörfors har Jean Ragnar bott sedan han ”förskaffade” huset efter sin mormor och morfar 1950.

Sedan dess har han låtit flytta hit en kornbod och delar av den gamla ladan har byggts ihop med köket från en Västerbottensgård som fungerat som sommarateljé.

Nu har grönskan tagit över och det räcker med att han ser de grånade husen från fönstret i ateljén på boningshusets övervåning.

- Så här har jag det, säger han och slår försiktigt ut med armen.

Vi visas runt i det vindlande huset där alla väggar pryds med konstnärens bilder.

I sovrummet hänger de tre tidiga teckningarna som fick sådan uppmärksamhet när Nationalmuseet hade utlyst en teckningstävling bland unga konstnärer. Helge, som han kallade sig då, var 16 år och fick sälja en av dem till museet.

- Jag fattade inte då vad jag gjorde men förstår i dag varför de dög.

Då var det farmor och pappa som satt modell men med åren har många människor och ting fångats på Jean Ragnars bilder.

Namnen Jean Ragnar är förvisso ett bra artistnamn men han fick dem faktiskt redan vid dopet och började använda dem 25 år senare.

Konstnären i Sörfors tecknar fortfarande men olja och pastell har bytts mot akryl när han gör en målning.

Rundvandringen visar hur färger och stilar kommit och gått under åren men Jean Ragnars signum finns kvar.

- I det mesta ställer jag motivet mitt i. Det är jag.

Ett av exemplen hänger i husets ljusaste rum och föreställer författaren Torgny Lindgren. Tavlan har en föregångare i den målning han gjorde för fem år sedan av Sara Lidman och som nu hänger i trappan upp till övervåningen i Umeå stadsbibliotek.

Storleken är densamma liksom viljan att fånga det intressanta hos de porträtterade.

- Jag har försökt få fram det eftertänksamma, kluriga och lite mäktiga som man kan uppleva finns hos Torgny.

Han har låtit halsen förenas med plagget i ett flöde av färg ”som rasar rätt igenom” och ger en transparent känsla. Mitt i bilden, ur massan, träder ansiktet fram.

- Klangen i bakgrunden, själva energin, kom med musiken som han skriver så mycket om.

Han pratar mycket om energin som är en väsentlig del i hans verk numera. Med den laddar han tingen och människorna.

- Jag vill synliggöra något som ögat inte kan se. Det är en energi som jag tror på och som betyder så mycket. Den laddar upp motivet och gör det intressant.

Han uttalar intressant med ng-ljud på slutet. Det låter fint men inte märkvärdigt.

- Jag gillar bäst när det inte är så högtidligt.

Skapandet engagerar honom lika mycket nu som nånsin tidigare och han antar utmaningarna med iver.

- Man möts av ett motstånd som ska övervinnas, och det är bra. Det är då man tvingas ta i. Något av mig ska ju också in i bilden.

Teckningarnas streck ”som skurar genom bilderna” finns kvar från tidiga år medan måleriet genomgått en större utveckling.

- Jag söker komma åt något som sammanfattar och laddar bilden, jag söker mig in i en slags kärna och det har förändrats genom åren.

Han beskriver sina målningarna som mer mystiska nu.

Jean Ragnar är självlärd. Möjligen har han fått sin talang från farfar som enligt hörsägen skrev oändligt vackert och skulpterade i trä men annars var det hans far som tidigt såg sonens talang och uppmuntrade.

- Han älskade konst och musik och glödde när han såg mig arbeta.

Som de flesta i Jean Ragnars ålder bestod utbildningen av sex års folkskola. När han frågade överläraren om han fick byta fortsättningsskolan mot aftonskola för att få lektioner av kände konstnären Bajo fick han genast klartecken.

- Han förstod nog vad jag skulle komma att syssla med.

Men innan Helge Jean Ragnar blev konstnär på heltid hann han jobba som springpojke på både Umebladet, Stadsarkitektens kontor och på Åkerbloms.

Redan som tonåring fick han en beställning på en vinjett till VK, Vi flickor och pojkar, som han fick hela tio kronor för.

- Det var generöst när en netting kostade fyra öre styck.

Han hann även utbilda sig till retuschör för fotografier innan konstnärskapet tog över på heltid på 40-talet.

Över 60 år senare fortsätter han sitt sökande efter nya variationer. Trappen upp till ateljén är inget problem, den håller honom i gång men han sitter när han arbetar för att spara benen.

- När det gäller att teckna och måla gör jag nästan en vanlig arbetsdag. Jag är väldigt energisk och får mer bråttom med åren.

Han har svårt att hinna med allt han vill och känner till och med lite stress ibland.

- Jag får allt mer bråttom och blir mer mån om tiden men det är knepigt för man måste ha tid för meditation och vila också.

Sittande på avstånd betraktar han sitt arbete för att få överblick. Ibland går han en sväng eller sover på saken för att hitta det han vill fånga.

- Det är så mycket som är mystiskt kring skapandet men jag försöker söka mig fram där jag finner något värdefullt.

Karin Bernspång
090-17 60 63
karin.bernspang@vk.se