I kölvattnet efter de olympiska spelen bidrar Christo Burman och med en rapport från teaterstaden London.

Många har redan skrivit om den välkomnande fest som London bjöd på under de senaste veckorna, så det känns nästan märkligt att upprepa det, men visst var det svårt att inte känna av all den spontana vänlighet och värme som fanns i luften överallt i staden – även om det säkerligen också fanns många Londonbor som under dessa två veckors idrottshysteri längtade efter en mer normal vardag. Något som kanske bäst yttrar sig i gatutiggarens ”cheer up, itll be over soon”, som skulle kunna tolkas som en douglas adamsk domedagsprofetia men i det här fallet mest troligt avsåg OS.

Samtidigt var kanske det mest förunderliga med de nyligen avslutade spelen att London, under den olympiska skruden och den extrainkallade militärnärvaron, var sig lik – med ett pulserande liv inte bara på idrotts- utan även kulturarenor.

Trots strålande solsken och rykten på gatan om att exempelvis teatrarna till följd av OS gapar tomma möttes jag vart jag än gick av helt eller närapå fullsatta salonger.

Sommarens höjdpunkter i Londons teatermyller kom för min del båda från National Theatre, Englands motsvarighet till Dramaten.

På deras Lyttelton Theatre på Southbank-sidan gavs Stephen Beresfords nyskrivna debutpjäs The Last of the Haussmans, som i regi av veteranen Howard Davies undersöker den revolutionära 1960-talsgenerationens arv och öde.

I centrum för dramat står den energiska gamla hippien Judy Haussman (Julie Walters) som fortsatt kämpar för sextiotalets flummiga andlighet trots att hon nu är döende i cancer. Efter sin senaste behandling återförenas hon med sin familj, däribland dottern Libby (Helen McCrory) med tonårsdotter i släptåg.

De månader de tillbringar tillsammans blir till ett ömsom hysteriskt roligt, ömsom gripande porträtt av en familj full av såväl tjechovsk längtan som gammal förbittring.

Även om själva intrigen inte är invändningsfri är Beresfords dialog träffsäker och genomförandet exemplariskt, alltifrån Vicki Mortimers dekor föreställande ett förfallet men ändå inbjudande Art déco-hus på Devons sydkust till skådespelarensemblen ledd av de bländande Walters och McCrory (för en svensk publik kanske mest kända som föräldrar från Harry Potter-filmerna) som från första scen har publiken i sin hand.

1960-talet stod även i fokus på den pittoreska Theatre Royal Haymarket, fast på ett helt annat sätt, då de gav Richard Beans succépjäs One Man, Two Guvnors där Bean på ett förtjänstfullt sätt flyttat Carlo Goldonis klassiker Två herrars tjänare (som nyligen spelades på Dramaten) från 1740-talets Venedig till 1960-talets Brighton.

Bean och regissören Nicholas Hytner tar skickligt fasta på arvet från Goldoni, som oförtjänt anklagats för att vara den som avvecklade det italienska folkdramat Commedia dellarte. De presenterar en föreställning som i en svensk kontext snabbt skulle kunna mynna i buskis men som i London i stället lägger sig mittemellan den italienska commediaformen och brittisk humortradition alltifrån Chaplin, Monty Python och Pang i bygget till The Office.

Den hittills relativt okände Owain Arthur spelar huvudrollen som den korpulente och ständigt hungrige Francis Henshall, dramats Harlekinfigur, som plötsligt får jobb hos två herrar samtidigt. Värre är att dessa två desperat söker varandra, den ene en man på flykt från en mordanklagelse, den andra en ung kvinna förklädd till mordoffret tillika hennes tvillingbror.

Turerna i själva förvecklingshistorien är kanske inte alltför originella, behållningen ligger i stället i att se hur de olika rollerna/skådespelarna, i synnerhet den utmärkte Arthur, trasslar in sig allt värre, men också i det häpnadsväckande tempo och den publikkontakt de lyckas hålla i långt över två timmar.

Just commediatraditionens fasta typer och till stor del improviserade dialog i kombination med omsorgsfullt koreograferad slapstickhumor och till synes spontan interaktion med de medlemmar av publiken som, i likhet med mig, är dumdristiga nog att sätta sig alltför nära scenen gör One Man, Two Guvnors till ett absolut nöje.

Som åskådare försätts man i en spännande ovisshet och undrar gång på gång hur mycket som händer för första gången och hur mycket som är inövat. Säkert är att uppsättningen med humorns medel återaktualiserar viktiga frågor om interaktivitet och autenticitet och jag tror aldrig jag skrattat så mycket på teatern som denna gång i denna teatrarnas huvudstad.

Christo Burman