Den senaste tiden har nyheterna om extravaganta märkligheter på myndigheter, stiftelser och till och med departement avlöst varande. Sannerligen finns det åtskilligt att både uppröras och förvånas över.

Självfallet kan inte personalsammankomster, julfester och representation per definition anses förkastliga i den del av samhället som finansernas med offentliga medel. Sådant kan nog vara både bra och ibland nödvändigt.

Men det måste ske på ett förtroendeingivande sätt. Så har uppenbarligen inte varit fallet i de sammanhang som nu redovisats. Hanteringen av rätt anmärkningsvärda krognotor och festfixande ger tvärtom intryck av både nonchalans och förekomsten av en attityd – ja, nästan kultur – som varken verkar sund eller rimlig

Att Ekobrottsmyndigheten nu inleder en förundersökning mot Stiftelsen för strategisk forskning – i syfte att utröna om bokföringsbrott har begåtts – är bra. Det är viktigt att gå till botten med alla oklarheter. Att så måste ske är samtidigt dystert: hade förnuftiga värderingar fått råda borde detta naturligtvis aldrig ha varit aktuellt.

Samtidigt finns det annat än representationskonton som är angelägna att granska. Huvuddelen av anslagen använder inte myndigheterna till personalfester. De är satta att utföra uppgifter som bekostas av skattebetalarna.

Men fungerar det som tänkt? Hur ser resultaten av den huvudsakliga verksamheten ut? Går de ens att mäta?

Tillväxtverkets satsning (375 miljoner) på kvinnligt nyföretagande, ter sig till exempel och enligt en granskning i Svenska Dagbladet, mycket svår att utvärdera.

I Göteborgs-Posten läser jag hur Arbetsförmedlingen med hjälp av en PR-byrå (som tagit bra betalt) spenderat 15 miljoner för att få in personer med funktionshinder på arbetsmarknaden. I och för sig en mycket vällovlig ambition – men varför saknar förmedlingen helt kompetens och måste köpa denna tjänst?

En hel del talar för att den fartblindhet som representationshanteringen faktiskt är ett uttryck för gör sig påmind också på mer centrala verksamhetsområden.

Det vore nog bra om den senaste tidens kvittogranskning i medierna också kunde bli utgångspunkt för en mer generell genomlysning av hur myndigheter och departement förvaltar sitt uppdrag.

Mats Olofsson
ledarskribent