August Strindbergs legendariska kvinnohat var mer än hat en energi med vars hjälp han försökte skapa distans till sin egen svaghet – det skriver Anders Öhman i sitt bidrag till kultursidans sommarserie.

Det har blivit en schablon att tala om August Strindberg som den stora kvinnohataren i svensk litteratur. Och visst, i flera av Strindbergs mest berömda verk förekommer temat med den svekfulla, maktlystna, hämndgiriga eller underlägsna kvinnan. I Fadren, Giftas II och, inte minst, i En dåres försvarstal kan man se exempel på hans utgjutelser om kvinnan som ett hot mot den ”naturliga” ordningen med mannen som den överordnade.

Ändå tycker jag att det blir för ensidigt att fokusera på hans kvinnohat. Jämsides med de grova beskyllningarna mot kvinnan finns nämligen ett uppvisande av egna tillkortakommanden och svagheter, som saknas hos andra manliga författare samtida med Strindberg. Verner von Heidenstam, exempelvis, hade troligen en mer självklart hierarkisk och ringaktande syn på kvinnan och hennes plats i samhället än vad Strindberg hade, men man brukar inte kalla honom för kvinnohatare. Den passionerade argumentationen hos Strindberg beror nog på att kvinnan och kvinnosaken stod honom så nära. Hatet var den energi med vars hjälp han försökte skapa distans både till kvinnan och till sin egen svaghet.

I En dåres försvarstal, som skrevs mellan 1887 och 1888 och behandlade äktenskapet med Siri von Essen, finns de hatfyllda attackerna mot kvinnan men också bekännandet av den egna ynkligheten och litenheten. Skildringarna av Strindbergs alter ego, Axels, feghet och tarvliga svartsjuka är för en nutida läsare stundtals både hysteriskt dråpliga och genanta att ta del av. Till exempel när han blivit förälskad i den gifta Maria – som var Siri von Essens alter ego i romanen – och försöker göra sig intressant genom att meddela att han minsann tänker åka till Paris. Maria och hennes man tar ett tårfyllt avsked av honom, men så snart båten lagt till vid den sista ön i havsbandet hoppar Axel av.

För att förklara den avbrutna resan söker han dra på sig feber och lunginflammation genom ett kallt bad i det höstliga vattnet. Han misslyckas med att bli sjuk, men ikläder sig ändå rollen som sjukling när Maria och hennes man anländer till det värdshus han tagit in på. Han njuter skamlöst när han väcker Marias medkänsla: ”hon menade att jag såg eländig ut, ansåg mig oförmögen till varje ansträngning och behandlade mig kort sagt som ett barn”.

Det är inte precis någon smickrande bild av manlig förförelsekonst vi möter här. Eller småaktigheten när han senare i äktenskapet tar ut sin svartsjuka på familjens King Charles-spaniel och ömsom tvingar fram ett beslut om avlivande, ömsom ”räddar den” i sista stund.

Det är det slags skildringar som avviker från hans samtida författarkollegers, samtidigt som det gör Strindberg så modern även för en nutida läsare. Det är klart att det skiljer en hel del mellan Strindberg och en Karl-Ove Knausgård, en Maja Lundgren eller en Lars Norén, men själva drivkraften att undersöka och säga sanningen om sig själv och sina närmaste är i stort sett densamma.

Om man överhuvudtaget kan tala om ett program var Strindbergs att inte bara säga sanningen om samhället, utan även undersöka sig själv och sina närmastes känslor och passioner. I inledningen till En dåres försvarstal deklarerar han sanningsanspråket på sitt omisskännliga och lätt paranoida vis: ”jag måste absolut få veta sanningen! Och för den skull ämnar jag företa en grundlig diskret, om ni så vill vetenskaplig undersökning: jag skall begagna mig av den nya psykologiska vetenskapens alla hjälpmedel, utnyttja suggestion, tankeläsning, själslig tortyr utan att för den skull avstå från beprövade metoder som inbrott, stöld, undansnillande av brev, lögn, förfalskade namnteckningar, allt. Är detta monomani, ett utslag av vansinne? Det är inte min sak att avgöra! Må den upplyste läsaren döma opartiskt i sista instans genom att läsa denna ärliga bok”.

Det var naturligtvis Maria/Siri som var det främsta målet för undersökningen. I den nästan rättegångsliknande processen mot henne kunde han emellertid även bekänna sina egna brister och svagheter som make och man. Han kunde berätta om sin impotens, sin lynnighet och svartsjuka i skydd av att ställa Maria/Siri till svars.

Det är också så Strindberg framstår för mig. Han anklagade människor till höger och vänster om sig med en aldrig sinande energi, samtidigt som han naket och utlämnande visade upp sin egen skröplighet som människa.

Till skillnad från många nutida författare var han också självkritisk över det faktum att sanningsbehovet innebar att lämna ut detaljer ur sitt privatliv i offentligheten. Som han skrev i Skamsund och Fagervik: ”en stigande olust, han sedan länge märkt vid sitt författaryrke, växte nu till afsky.[] Gå och spionera ut människors hemligheter, förråda sin bästa väns födelsemärke, begagna sin hustru som vivisektionskanin, fara fram som en kroat, hugga ner, skända, bränna och sälja. Fy fan!”

Det är den ambivalensen som gör att hans texter ännu idag är så fulla av liv. Man behöver inte gilla det han skriver, men hans texter är sällan likgiltiga.

Anders Öhman