Den kinesiska regimen har förvisso förändrats på många sätt – men inte på det grundläggande sättet. I takt med den ekonomiska tillväxten har korruption genomsyrat hela samhällssystemet.
Maktinnehavarnas privilegium och förmåner har blivit alldeles oacceptabelt stora. Miljökatastrofer, till följd av hänsynslös exploatering av naturens resurser, tävlar överallt med den ekonomiska tillväxten. Missnöjet och vreden hos det kinesiska folket är befogat, stort och det växer.
Det skriver Henry Guo, kinesisk regimkritiker bosatt i Umeå.

Kina har de senaste åren fått stor uppmärksamhet från omvärlden, inte minst Sverige. Den kinesiska ekonomin sägs ha växt fort under de senaste tre decennierna och har nu gått om Tyskland och Japan och blivit världens andra ekonomi efter USA. Landet har världens största valutareserv.

Det kinesiska folket har generellt och materiellt sett fått en högre standard jämfört med innan. Kina har den senaste tiden till och med sträckt ut ”en hjälpande hand” för att stötta Europas ekonomier, bland annat genom att köpa upp delar av Volvo och delar av Saab.

Många lovordar därför Kina och den utvecklingen; tycker att den är ett mirakel och till och med utmärker den som en utvecklingsmodell för andra länder i världen.

Visserligen speglar den beskrivningen den kinesiska utvecklingen, men den kinesiska samhällsmodellen har mycket allvarliga brister. Den fokuserar nästan bara på pengar och saknar fullständigt god etik och goda värderingar. Saknar perspektiven av demokrati, frihet, mänskliga rättigheter och rättvisa.

Dagens kinesiska regim kallar sig ju fortfarande för kommunistisk, och definierar sig som arvtagare av Mao Zedong. Mao, den störste och grymmaste tyrannen någonsin i den mänskliga historien, är regimens främsta inspirationskälla. Detta märks i lusten att tillgripa grymma handlingar.

Regimen har förvisso förändrats genom tiderna på många sätt, men inte på det grundläggande sättet.

Massakern i Beijing 1989 var en vattendelare för de tre senaste decenniernas utveckling i Kina. Under tio år dessförinnan, under 80-talet, hade regimen faktiskt en tvivelaktig politisk tolerans. Men därefter blev det nolltolerans.

Regimen ”lärde sig ” av sitt fasta diktatoriska ställningstagande: det var inte klokt att ge folket någon förhoppning om demokrati, att partiets tolerans var en felaktig signal till folket. Ger partiet folket sådana signaler, så kommer folket hela tiden att testa gränserna och demonstrera sin vilja. Då tvingas partiet att förr eller senare ändå krossa dem. Ju längre partiet tolererar, desto tyngre militär makt ”tvingas” partiet till slut att använda. Det ansågs klokare att tydliggöra för alla, att partiet inte tolererar någon som helst utmaning. Det ultimata för partiet vore att kväva alla eventuella demokratiska försök redan när de är groddar, eller genast då partiet upptäcker dem.

Så löd Deng Xiaopings tänkande, regimens nygamla tradition formades därefter. Det var då, 1989, som den kinesiska modellen tog fart.

I och med massakern 1989 blev den mjukare falangen inom partiet totalt utrensad från alla viktiga positioner, till och med partiets chef Zhao Ziyang sattes i husarrest livet ut, till sin död sexton år senare (2005). Alla liberala intellektuella avsattes från sina universitets- och journalisttjänster. Alla frisktänkande författare skrämdes till tystnad. Alla som sedan dess försöker organisera protester eller lyfta en obekväm röst har blivit, och kommer att bli hårt straffade.

Förtryckande metoder kan vara alla möjliga; fängelse, arbetsläger, husarrest, beslagtagande av egendom, borttagande av kommunikationsmedel, isolering, kidnappning, anlitande av maffia. Etcetera. Det är bara fantasin som kan sätta gräns för kommunisternas grymhet. En annan förtryckarmetod är att förflytta de kända kritiska personerna till exil och svartlista dem – så att de inte kan återvända till hemlandet på besök, inte ens på sin ålders höst. Kritiska röster får helt enkelt inte finnas i landet.

Regimens nolltolerans visar sig tydligt i fallet Liu Xiaobo, Nobelpristagaren ifred 2010. Liu blev fängslad 1989 för första gången och sedan fängslad om och om igen, i en eller annan form, totalt mer än tio år. Övriga år har han kontinuerligt dygnet runt övervakats och förföljts. 2008 greps han och dömdes två år senare till elva års fängelse, som han avtjänar nu.

Han har sedan dess fullständigt isolerats från allmänheten, till och med hans fru är försvunnen sedan ett år tillbaka. Det är näst intill omöjligt att hitta uppdaterad information om Liu Xiaobos öde. Man får fundera: Vem orkar stå ut med det eviga politiska, ekonomiska, sociala och psykologiska totala förtrycket som fortfarande, trots allt, härskar i Kina? Ingen person är starkare än en människa.

Det är väl värt påpeka, att yttrandefriheten, liksom många andra grundläggande medborgerliga rättigheter, faktiskt står i Kinas grundlag. Men den kinesiska regimen har praktiskt taget monopol på tolkningsrätten till alla lagtexter. Lius yttrandefrihetsenliga engagemang blev därför ”brottsligt”. Han åtalades och dömdes för ”förtal av regimen, underblåsning av uppror, att vilja störta statens makt och störa landets stabilitet”.

Orättvisan är dessutom en annan komponent av den så kallade Kina-modellen. Kommunisterna beslagtog medborgarnas egendom genom förstatligande när de tagit över makten i landet år 1949. Detta förstatligande var ett regelrätt rån. Naturligtvis genomfördes det med blodigt våld.

Med facit i hand visade det sig att kommunisterna, under Maos vansinniga styre, förde landets ekonomi till en katastrof som varade ända till Maos död år 1976. Fyrtio miljoner medborgare, en femtonde del av landets dåvarande befolkning, svalt ihjäl under en fyraårs period 1959-1962. Med detta och andra konsekvenser borde kommunisterna ha lämnat makten ifrån sig och frigivet folket. Men det gjorde de aldrig.

Fyrtio år senare, efter år 1989, tog samma kommunister dessvärre den statliga egendomen för egen räkning genom privatisering med kommunistisk karaktär. Denna kommunistiska privatisering (vad konstigt begreppet är!) var på ett nytt sätt rentav ytterligare ett regelrätt rån, som naturligtvis också genomfördes med alla möjliga metoder av förtryck. Particheferna i företagen och de gamla revolutionärernas barn fick helt enkelt ta över ägande av företagen, eller fick tjänster som till exempel verkställande direktörer, för att på egen hand driva gigantiska statliga företag.

Visserligen är det en privatisering, men till vem och hur? Visserligen har en del kineser blivit rika, men vem och hur?

Exempel på regimer som gjort förstatliganden eller privatiseringar saknas inte. Vad som utmärker den kinesiska kommunistiska regimen är att den under fyrtio år har gjort både och. Först rånades privatfolket av kommuniststaten, sedan rånades kommuniststaten av privata kommunisterna. Det gjorde den första med Mao Zedong i ledningsspetsen och sedan den andre med Deng Xiaoping i spetsen. Detta fortlöpte sedan med Jiang Zemin i spetsen, som den tredje maktgenerationen. Och det fortsätter än i dag med Hu Jintao i spetsen, som den fjärde maktgenerationen.

I takt med den ekonomiska tillväxten har korruption genomsyrat hela det kinesiska systemet.

Maktinnehavarnas privilegium och förmåner har blivit alldeles oacceptabelt stora. Arbetarnas förhållande är ofta omänskliga och eländiga. Klyftorna mellan maktinnehavarna å ena sidan och vanligt folk å andra sidan har blivit orimligt stora. Miljökatastrofer, till följd av hänsynslös exploatering av naturens resurser, tävlar överallt med den ekonomiska tillväxten.

Man behöver bara allmänt konstatera att missnöjet och vreden hos det kinesiska folket är stort överallt och växer. Detta är dessutom i allra högsta grad väl befogat. Hur agerar då regimen? Jo, den har sin egen lösning: Protesterar folk så krossa dem grymt bara; om grymhetens grad inte räcker, så gör den bara grymmare.

Mao Zedong och Deng Xiaoping har ju gjort sig till förebilder. Så är socialismen med kinesiska karaktärer. Så är ”den kinesiska modellen”. Är den inte helt förkastlig?

Henry Guo