Konstnärsparet Sture och Eivor Meijer låter bildvärldar mötas och syresätta varandras i en ny gemensam utställning på Skellefteå Konsthall.

Konst

Eivor & Sture Meijer
Skellefteå Konsthall
Visas till 26 augusti

När den kvinnliga erfarenheten tillkommer i historieskrivningen, kommer den ju inte sällan insläntrande i efterhand – dock inger den alltid samma förundran när den ansluter till det redan nedtecknade; fördjupar, förklarar och löder ihop manliga storheters berättelser från offentlighetens mittpunkt, som de gör.

När konstnärsparet Meijer, Sture och Eivor, utställningsdebuterar som äkta makar på Skellefteå konsthall i regi av Skelleftebygdens konstförening är det med lite av denna förundran jag betraktar helheten. Mer än kvinnliga respektive manliga världar handlar det dock här om hur inblicken i andra, kronologiskt och historiskt parallella bildvärldar, kan fördjupa och syresätta bilden av redan kända konstnärskap.

Eivor Meijers akvareller och teckningar, hängda i en separat del av hallen, samlar en sprittande skara människo porträtt, på samma gång avskalade och flödigt explosiva i sina uttryck. Inom ramar i starka klara färger ställer hennes gestalter upp sig med sina tydliga skilda budskap, färgerna förmedlar undertexterna medan linjer i tusch tuktar energin och håller samman, skapar en mer undflyende och intressant tvetydlighet, ett kyligt stråk i det lekfulla. Som kloka mostrars goda råd är de praktiska och existentiella visdomar gestalterna förmedlar, av den typen försedd med en bonusinsikt som gärna slår till med viss fördröjning och oväntad sälta.

Blickande mot maken Stures halva av utställningsrummet framstår Eivor Meijers nära fyrtiotalet verk både i kontrast till och förstärkare av makens konstspråk och tematik. Mot Eivors ljusa och snabbfotade målningar framträder dovheten och tyngden i Sture Meijers måleri – men samtidigt understryker karnevalssymboliken i hennes verk det lite kitschigt gotiska och den svärtade gycklartematiken i Meijes måleri, drag hos denne konstnär som onödigt ofta går mig förbi till förmån för fascination inför målningarnas mera outtalade kraftfält och sug inåt.

Bland de verk som visas av Sture Meijer finns, bland ett par av hans starkare äldre målningar, flera nya gouacher – många av de nya med förhållandevis hårt hållen grafisk balans, lugna och avvaktande snarare än eldigt flammande. Döden finns närvarande i form av spelplatsen han lägger ut, vi beträder en kyrkogård och omges av kors, änglar och gravstenar – men temat tonas ned genom färgernas nyanser som får vara milt utslocknade, som när sommarfält gulnar, frostas.

En undergångsröd himmel och en smygande stämning av fara sträcker sig från Eivor Meijers starka och suggestiva ”Händelser vid havet”, mot Sture Meijers gouache från 2012, ”Segraren” och skapar spänning genom utställningshallen. Över paret Monet i Sture Meijers verk vid entrén återfinns samma rodnande sky, ger en fin påminnelse om att det kan vara givande att följa och spåra den energi som präglar ett konstnärskap, i större cirklar än de kända.

Sara Meidell