Carlos Martins tittar förvånat på mig när jag frågar om kulturhuvudstadsledningen i Guimarães kan disponerar de pengar man får från den portugisiska staten som man vill.

- Vem skulle annars avgöra var de bäst behövs? Vi har fått ett uppdrag, vi är myndiga och behöver ingen tillsynsman eller överrock.

Förutom villkoren för det statliga stödet är det en hel del som förenar Guimarães och Umeå. Båda ingår i kategorin små eller medelstora städer och Guimarães delar Umeås lott som turiststad: mer ett delmål än ett slutmål.

Det senare förvånar.

- De flesta portugiser åker till Guimarães, Portugals vagga, och skolklasser kommer hit för historielektioner. Men de stannar bara över dagen.

Kulturhuvudstadsåret ska få turisterna att sova över. Jag bläddrar i programböckerna, tittar igenom veckans och årets evenemang. Det är ambitiöst, alla konstarter är väl representerade, traditionellt och brett samsas med ungt och experimentellt. Men inget står riktigt ut. Inget skulle få mig att ändra mina resplaner.

Jag går på några konstutställningar. En är en internationell samproduktion, handlar om dagens Europa och tar upp eurokrisen, nyfattigdomen, flyktingfrågan, rasismen. Den är relevant och bra men har jag inte sett det förut?

Umeå 2014 bygger på samernas åtta årstider. I Guimarães nöjer man sig med de fyra vanliga, indelade i temablocken ”En tid för möten”, ”En tid för skapande”, ”En tid för känslor” och ”En tid för återfödelse”. De sägs avspegla hur mötet mellan stadens rytm och puls och årstiderna lockar fram skiftande konstnärliga uttryck.

Låter fiffigt och genomtänkt, men bakom den kulturella retoriken döljer sig en fråga av praktisk natur: hur hålla liv i ett kulturhuvudstadsår.

Carlos Martins säger att Guimarães 2012 kan upplevas som en ett år lång festival. Vilket är en orimlighet.

- Genom att stycka året i olika delar med var sin profil tacklar vi åtminstone ”festivalproblemet”. Vi ger oss själva fyra nystarter då allt känns fräscht och spännande igen.

Men viktigast av allt är den första starten.

- Minst 50 procent av den nationella och internationella bevakningen av ett kulturhuvudstadsår sker de första veckorna. Det är bara att finna sig i det. Och ska vi öppna upp oss och visa upp oss inför Europa ger det vind i ryggen om Europa vet att vi finns.

ANDERS SJÖGREN