Hur påverkas en plats av att vara Kulturhuvudstad? VK:s Anders Sjögren åkte till norra Portugal där kulturhuvudstadsåret pågår i Guimarães och det konstnärliga självförtroendet växer trots sviktande ekonomi.

Att vara omgiven av två större grannstäder har sina sidor. Det är lätt hänt att man försvinner från radarn, och då hjälper det inte alltid, som i fallet Guimarães, att man är europeisk kulturhuvudstad i år.

Knappt fem mil från Guimarães ligger Porto, en kvartsmiljonstad och norra Portugals regionala centrum. Jag tillbringar några dagar där, går in på en och annan turistbyrå och frågar, så där i förbifarten, om de har information om vad som händer i Guimarães.

Tyvärr, blir svaret, följt av upplysningen att Porto också har varit kulturhuvudstad, år 2001. Jag vet, replikerar jag avmätt, och frågar vilka spår kulturhuvudstadsåret har satt på livet i Porto, så här elva år efteråt. Min undran väcker en viss förvåning, en kort tystnad uppstår, och så kommer svaret, glidande: det har blivit mer kultur.

Kanske det – men i mina ögon är kulturutbudet ungefär vad man kan förvänta sig i en kvartsmiljonstad, varken mer eller mindre. Och det Porto slår på turisttrumman för är fortfarande portvinet och vingårdarna upp efter Dourofloden, precis som före 2001, antar jag.

Så kommer jag till Braga, mindre än två mil från Guimarães med en tre gånger större befolkning. Detta är historiskt Portugals andliga centrum, och i stadskärnan finns hur många kyrkor, och hur mycket kullerstenscharm, som helst.

Det är lördag och staden kokar av aktiviteter. Här och var ser jag texten ”Braga 2012″. Vad nu, tänker jag, är inte årtalet 2012 vikt för Guimarães? Jo, men också för grannen Braga.

Braga, tio minuters motorväg från Guimarães, är nämligen årets europeiska ungdomshuvudstad. Innan jag kom hit visste jag inte ens att begreppet fanns. Men jodå, europeiska ungdomshuvudstäder, som i fråga om resurser och status fortfarande ligger i skuggan av kulturhuvudstäderna, har funnits sedan 2009. Utmärkelsen ska främja ungdomars aktiviteter i kulturella, politiska och sociala frågor, lokalt, nationellt och internationellt.

Först ut var Rotterdam, i år slogs bland annat Karlstad ut av Braga, nästa år ångar 2012 års andra kulturhuvudstad, slovenska Maribor, på och klär om sig till ungdomshuvudstad och 2014 är det Thessalonikis tur. Om det då fortfarande finns några grekiska ungdomar kvar i landet för att arrangera evenemanget

Man kan ju också fundera på hur de olika grenarna av det europeiska trädet har det med kommunikationerna, när samma års kultur- och ungdomshuvudstad placeras mindre än 20 kilometer från varandra.

Guimarães är Portugals vagga. Gamla staden, välbevarad och med ett myller av smågator, är upptagen på Unescos lista för världsarv. Små rester av stadsmuren finns kvar och på en av dessa står att läsa: Aqui Nasceu Portugal (”här föddes Portugal”).

Vilket faktiskt är sant. Det var här som Afonso Henriques utropade sig till Portugals kung 1139, och den borg, som ståtar på en av kullarna ovanför staden, finns avbildad på Portugals vapen.

Detta är en sida av Guimarães. Den vackra medeltidsstaden. Men det finns en annan också. De två sidorna kan fångas i siffror: själva staden Guimarães har 60 000 invånare, men räknas ytterområdena in stiger folkmängden till över 160 000.

Detta andra Guimarães syns inte på vykorten men är förstås lika ”portugisiskt” som borgen på kullen och uteserveringarna innanför muren. Här finns industrierna, eller ska vi säga, här fanns de.

Den minnesgode kanske erinrar sig den svenska textilindustrins nedgång och fall på 1960-talet. Maskinerna och jobben försvann till låglönelandet Portugal. Det var då. Sedan dess har jobben vandrat vidare: från Portugal till Asien och Östeuropa.

Guimarães har drabbats hårt av denna andra våg av globalisering och industriell nedmontering. I dag är arbetslösheten 18 procent, vilket är över riksgenomsnittet. Och ungdomsarbetslösheten närmar sig 40 procent.

Den som ger mig de här siffrorna är Carlos Martins, chef för kulturhuvudstadsåret i Guimarães. Han är akademiker, ekonom i botten med inriktning mot kulturturism och urban geografi.

Han är också, av den handfull kulturhuvudstadschefer jag har stött på under senare år, den mest jordnäre.

- Jag tycker att Guimarães 2012 har ett bra program och en riktig inriktning, där siktet är inställt lika mycket på kommande år som detta. Men vi ska inte lura oss själva. Ett kulturhuvudstadsår är ingen dundermedicin, det kommer inte att förändra staden i grunden. Om 4-5 år kommer ingen att minnas att Guimarães var kulturhuvudstad 2012. Vi är en liten stad i utkanten av Europa, dessutom med ett svårt tnamn, säger Martins. (Rätt uttal är Gimarájsch, gärna med en nasal diftong på slutet)

Martins upplevde själv kulturhuvudstadsåret i Porto på plats. Även om städerna i många avseenden är ojämförbara, har hans upplevelser av Porto 2001 visat vägen – som det negativa exempel Guimarães ska ta varning av.

- Det fanns konstnärliga toppar i Porto, visst, men framför allt var det otillgängligt för gemene man. Biljetterna var dyra, om de än fanns några kvar sedan honoratiores och sponsorer fått sitt. Det var ett kulturhuvudstadsår utan folklig förankring.

I Guimarães ligger biljettpriserna för de olika evenemangen på 10, 5 eller 2 euro. Om de inte är gratis. Några sponsorfinansierade tillställningar har det inte blivit. Sponsringen sker enligt den gamla modellen: inga rena pengar, men stöd i form av varor och tjänster.

När Guimarães utsågs till kulturhuvudstad för fyra år sedan fastställdes budgeten till 111 miljoner euro. Sedan kom finans- och eurokris – och nedskärningar av budgeten med någonstans mellan 15 och 20 procent, beroende på hur man räknar.

- Jag klagar inte. Det går inte att komma viftande med kulturfanan, högt över folks huvuden, när Portugal befinner sig i en ekonomisk kris. Ekonomin går i cykler, kulturen ska inte anpassa sig efter dem, men det betyder inte att det finns en ”ren” kultur med egen gräddfil.

- Men vi har inte skurit ner på de två viktigaste punkterna: programmet och satsningarna på infrastruktur.

Jag träffar Carlos Martins i Palácia Villa Flor, ett kulturcentrum mitt i staden. Det är nytt och storslaget, utrustat med två auditorier, ett med plats för 800 och det andra för 200 åskådare, och omges av en grönskande park.

Jag tar för givet att detta kulturpalats är en del av den satsning på infrastruktur som Martins talar om.

- Nej, nej. Det här kom till redan 2005. Glöm inte, att Guimarães alltid har varit en kulturstad. Vad vi vill med det här året är att bli lika bra på att producera som vi är på att konsumera kultur. Det handlar om att öka stadens konstnärliga självförtroende.

Han berättar att inga pengar har gått till nya byggnader, bara till att restaurera och ge nytt liv åt de redan befintliga: dels de gamla med hundratals år på nacken, de som ger staden dess karaktär, dels de förfallna och övergivna från den industriepok som är på väg att ta slut. De restaurerade husen blir utställningshallar och ateljéer, konsert- och replokaler, mötesplatser och andningshål.

Med andra ord: här skapas kulturhuvudstadsårets eftermäle.

Att efter två dygn i Guimarães uttala sig om kulturhuvudstadsårets folkliga förankring låter sig inte göras. Men kanske kan loggan ge en vink.

Precis som Umeå 2014 utgörs den av ett hjärta, men i Guimarães har det en knepigare form och är mer mångtydigt.

För det första är ett hjärta en gammal symbol för Minho, den landsdel som Guimarães tillhör, för det andra påminner hjärtats ytterkanter om den gamla stadsmuren och för det tredje är hjärtats övre del utformat som en del av den hjälm som ”hemmakungen” Afonso Henriques, brukar porträtteras med.

Nå, detta är överkurs. Men loggan har erövrat staden. Man ser den överallt, inte minst i skyltfönster, i för ändamålet omstöpt utseende. Har den därmed kommersialiserats? Visst, men det har liksom varit meningen. Den fungerar fortfarande i sin egen rätt – som signal för kulturevenemang – och har samtidigt blivit en del av gatulivet.

När jag lämnar mitt hotell – inrymt i ett stort shoppingcenter där fyra femtedelar av lokalerna står tomma, outhyrda – och kör ut på motorvägen – där vi inte är många, eftersom det kostar att köra här och portugiserna numera tar de gamla, avgiftsfria vägarna – tänker jag, att det finns värre sätt att sälja ut en kulturhuvudstad än att låta bröd- och klädbutiker leka med loggan.

ANDERS SJÖGREN