Att marknadsekonomi är det bästa sättet att skapa välstånd är knappast ett kontroversiellt påstående. Men få av marknadsekonomins ideologiska anhängare tycks reflektera över vad som krävs för att bevara systemets goda rykte. Mycket tyder på att man tar det för givet. I stället för att vara öppen för påpekanden om att alla marknadsreformer inte lett till de positiva effekter som utlovades avfärdas kritiker regelmässigt med argument om att de vill ha det som i Nordkorea.

Det är ett förhållningssätt som riskerar att underminera förtroendet för marknadsekonomin. Särskilt när systemets moraliska legitimitet redan i utgångsläget naggats ordentligt i kanten.

De senaste åren har marknadsekonomi för många kommit att bli synonymt med räddningspaket åt banker, snabba klipp i skattefinansierade verksamheter och eliters möjligheter att berika sig borta de flesta människors föreställningsvärld. Det gör att marknadsekonomins uppenbara fördelar glöms bort eller framstår som långt ifrån självklara. Men på sikt riskerar det också att leda till att människor söker sig till andra samhällsmodeller.

Den socialdemokratiska debattören Marika Åsbrink Lindgren gjorde häromveckan en intressant jämförelse mellan marknadsliberalismens tillstånd i dag och socialdemokratins historia. Den moderna socialdemokratin uppstod i en situation då den doktrinära marxismen visat sig vara till föga hjälp när de socialistiska politikerna mötte verkligheten.

Parallellen är intressant. Den tyska socialdemokratins skepsis i slutet av 1800-talet inför att delta i det parlamentariska arbetet eftersom historien ändå var förutbestämd att leda fram till socialismen, ligger inte långt ifrån övertygelsen om att en privatisering eller konkurrensutsättning alltid kommer att ge bra resultat oavsett eventuella faktiska problem.

Samtidigt haltar jämförelsen. Liberaliseringarna av Sverige har gett en lång rad bra resultat. Ingen skulle vilja ha tillbaka telemonopolet och få skulle vilja ha ett samhälle med bara kommunala förskolor. Men samtidigt finns det gott om exempel på liberaliseringar där de enda egentliga vinnarna är företagen som agerar på de marknadsliknande arenor som uppstått.

Just detta understryker betydelsen av ideologisk nystart för marknadsliberalismen.

Svensk marknadsliberalism har länge byggt på en sammanblandning mellan näringslivets intressen och det samhälleliga intresset av en välfungerande marknadsekonomi. Framgångsrika företag kan naturligtvis vara ett bra mått på en välfungerande marknadsekonomi. Men de behöver inte vara det. Både elmarknaden och järnvägen är exempel på områden där liberaliseringarna lett till en rad vinstrika företag, men där det samhälleliga resultatet är långt ifrån det som utlovades när avregleringarna genomfördes. Ändå är det få liberaler som ifrågasätter de genomförda reformerna.

Denna oförmåga bland svenska liberaler att se bristerna i det samhälle man skapat riskerar att på sikt äventyra allt det positiva som liberaliseringarna av Sverige fört med sig.

Svend Dahl
doktor i statsvetenskap och liberal krönikör