Staffan Öbergs oktett från sin bästa sida, en medryckande fusion av tradjazz och visa i Eskil Columbus och Lennart Axelssons tappning och storbandsjazz med mångsidigt amerikanska toner fyllde Holmön vid helgens Seajazz.

Musik

Holmön Jazzfestival
Seajazz
Staffan Öbergs oktett med Robert Nordmark
Eskil Columbus band med Lennart Axelsson
Lars Enmarks stora styrka

På det som närmast kan kallas en västerbottnisk skärgård, på den otroligt vackra kustpärlan Holmön ute i Östersjön, arrangeras varje sommar en gemytlig festival i lagom format. Nej, inte visfestivalen, utan kvarkens egen jazzfestival Seajazz. För tjugoförsta året i ordningen ordnas jazzfesten på Holmön, och på lördagen gick tre av banden på scen i Holmögården.

Lördagens första akt var Staffan Öbergs oktett, ett band vars influenser märkbart rycker åt 60-talet. Det lättsamma möter det oväntade i en rad välorkestrerade bitar och 60-talskänslan är övergripande och lätt att ta på.

Det känns som att oktetten försöker beskriva ett soligt Karibien dolt bakom ett knastrigt filmfilter. Man vill nästan klä på sig en frack och invänta silverbrickorna med cocktails, för Öberg och kompanis medryckande jazz flirtar ofta med mingelpartystämning samtidigt som de vrider upp bossanovan några snäpp och placerar in lite mer experimentella grepp.

Med låtar som Fragments och One of another kind visar sig bandet från sin bästa sida. Och inhopparen för dagen Robert Nordmark står för några av dagens bästa solopartier på tenorsaxen. Det finns lite att klaga på, och även om jag kunnat tänka mig lite mer kaos i arrangemangen så måste bandet vara trogen sin genre och inte låta de musikaliska utsvävningarna få för mycket plats.

Dagens andra band är Eskil Columbus band, som består av ett lagom stort antal musiker till en lagom mix av musikstilar inom klassisk jazz. Lennart Axelssons trumpet är en ekande och febril påminnelse till resten av bandet att aldrig sänka rytmen för lågt. Och i mötet med Eskil Columbus dragspel bildas såväl lunkande trivsamma toner som medryckande mellanting av tradjazz och visor.

De skarpa klangerna av dragspelet skapar tillsammans med resten av bandet en ljudbild som blandar klassiska svenska ljud med klanger av samba och bossanova. Samma ljudbild lämnar dock aldrig den välkomponerade hyllan och blir därför inte alltid helt utmanande, varken för lyssnarna eller för musikerna. Men i Seajazzens tecken ligger vikten på det lättsamma uttrycket för dagen. Det krävs inga utsvävningar under lördagen för att rymmas inom Holmöjazzens breda ramar.

Låten Misty är en av Columbusbandets höjdpunkter, en fin jazzdänga som gör sig bra i kvartettens regi. Rolf Lind är en bra trummis, men även en minst lika bra sångare.

Tredje akten under lördagen låter de amerikanska jazzklassikerna sprida sina vingar över det lummiga Holmön. Lars Enmarks stora styrka går på scen, en fin storbandskonstellation som ackompanjeras på sång av Åke Swahn, Kia Irgens, Marie Strand samt Helena Karlsson och Maria Strömbäck.

Här finns det inga konstigheter. Det är en blandad påse med allt från Sinatralåtar till ren rock n roll, men i något mer storbandsvänliga arrangemang. Det är en välslipad och tajt uppsättning, även om den personliga stämpeln kanske inte alltid infinner sig. Men de musikaliska kvaliteterna sviktar aldrig och det finns mycket känsla i såväl uttrycket som i formatet.

En del souliga inslag dyker in lite oväntat under konserten och skiftar fokus lite. Det lyfter helheten och visar på ett mångsidigt urval i det amerikanska temat. Och självklart avlöser klassikerna varandra, med New York, New York, I did it my way, Orange coloured sky och Rock around the clock.

Ratpacktemat lindar in lördagen i ett skimmer måttligt laddat med jazz från många spektra som alla blir en gemytlig förgrund till Västerbottens egen avskalade skärgård.

Carl Ahlström