Refused are fucking dead. Så heter en av låtarna på det epokgörande tredje albumet från Umeås kanske största musikexport, hardcorebandet Refused, med titeln The shape of punk to come från 1998. Men under sin spelning för 10 000 personer på musikfestivalen Way out west i Slottsskogen i Göteborg visar Refused med all önskvärd tydlighet att de verkligen inte är döda. Jag kan inte annat än imponeras av bandets otroliga kraft, de är en ångvält utan dess like. Basgångarna mullrar över skogarna, David Sandströms trummor bankar som besatta och Dennis Lyxzén, som väl måste vara Sveriges spänstigaste rockstjärna med sina 40 år innanför den svarta kavajen, hoppar, krälar, bygger torn av högtalare som han dyker från, sjunger sig ner i brygga och upp igen, med svett som skvätter ända till kravallstaketet.

På sitt segertåg genom världen under pågående återföreningsturné (de har spelat för långt större publiker än den i Göteborg större delen av året) märks det att hungern efter att bevittna bandet är stor. Det säger också sångaren Dennis Lyxzén själv i ett av sina många tankfulla mellansnack under konserten – att det är på grund av fansen som bandet återigen står på scen. De själva ansåg sig länge lite för fina för en återförening.

Kanske är det inte en chock, men bandet måste åtminstone vara överraskade över det enorma gensvaret på årets återföreningsturné. Skillnaden mot att spela på Galaxen eller i någon dunkel, svettluktande källarlokal för 50 personer mot att stå på Terminal 5 i New York och tiotusentals ropar Dennis namn är enorm. Refused har vuxit kolossalt genom åren, men det är heller inget ovanligt fenomen för band som slutar på sin absoluta kreativa topp. Musiken får egna vingar och hyllningarna blir i det närmaste lyriska, ordentligt sockrade och nostalgiskimrande, med tiden. Till skillnad mot ifall de släppt en fem-sex halvdåliga skivor efter The shape of punk to come.

Men det är inte bara nostalgins och beundrans skimmer som gör att Refused är en sådan succé 2012. Som Dennis Lyxzén säger mot slutet, när hans ton allt mer börjar luta åt det agiterande, är det kanske bandets revolutionära framtoning som fungerar så bra i dag. I ett allt tuffare samhälle, med hårdare klimat, krisande ekonomi och starka främlingsfientliga vindar, och mycket musik ändå mest håller sig inom det lättsamma området, har Refused än i dag mycket att säga. Deras arga texter, som Lyxzén själv erkänner var lite väl saltade på sin tid, har gått i uppfyllelse. Vi längtar efter musik som säger något mer än La-la-la-love eller I want to know your name-name-name. Därför betyder Refused så mycket även 2012.

Evelina
Burström