Ansvaret för den diplomatiska kontroversen mellan Vitryssland och Sverige ligger naturligtvis helt på den första parten och främst då diktatorn Alexandr Lukasjenko. Alla andra tolkningar av situationen är fullständigt orimliga.

Diktaturens logik förklarar nog den allt mer trängda, kanske också allt mer frustrerade, envåldshärskaren manövrer. Om den bestämda svenska reaktionen finns inte mycket negativt att säga – det är utmärkt att undfallenhet inte präglar agerandet utan en bestämdhet som har sin grund i sunda demokratiska värderingar.

Lukasjenko förlorade uppenbarligen besinningen som en följd av ett allt för starkt svenskt demokratiengagemang. Men Sverige och den svenska ambassaden har inte gjort något felaktigt eller klandervärt.

Med utvisningen av den svenske ambassadören i Minsk – och senare stängningen av den vitryska ambassaden i Stockholm liksom upphävningen av den diplomatiska statusen för alla svenska diplomater i Vitryssland – visade sig Lukasjenko helt enkelt åter som den omdömeslösa despot han är.

De diplomatiska förvecklingarna skapar naturligtvis problem i relationerna mellan länderna. Inte minst med kontakterna med den vitryska oppositionen, det viktig svenska stödet för mänskliga rättigheter påverkas.

I oppositionen finns å andra sidan en förståelse – ja, till och med en längtan – för att omvärlden måste reagera tydligt mot regimen. Och det finns andra kanaler och ambassader som kan ta vid. Sverige är en del av ett EU som fullt ut stödjer den svenska hållningen.

Detta är inte första gången Lukasjenko förnedrar sitt land inför omvärlden. Tvärtom sker det regelbundet och åtminstone i den europeiska omvärlden är kritiken mot hans styre massiv. 2006 beslutade EU om en frysning av presidentens (och vissa tjänstemäns) tillgångar i unionen. Han har inreseförbud i EU sedan 2011 (och kan till exempel inte besöka OS). Unionen sanktioner mot Vitryssland är redan omfattande.

EU-ambassadörernas möte i Bryssel i går var en tydlig markering för denna enighet, konkret utlovas att de vitryska ambassadörena ska kallas upp till de respektive medlemsländernas regeringar för att påtala detta.

Regimen i Minsk har tidigare initialt tagit visst intryck av EU-propåer. Problemet är snarast att pompösa utfästelser ofta blivit allt för kortvariga och därmed skapat en allt för uddlös EU-diplomati. Bristen på tidigare uthållighet är måhända en förklaring till Lukasjenkos förlöpning: han tror sig veta att kritiken blåser över – och därför struntar han i den.

Alltså vill det till att EU-politikerna förmår hålla fast vid avsikten med ambassadörernas beslut den här gången. I klartext: räcker det inte med att kalla upp de vitryska ambassadörerna, och hoppas på detta ska räcka för att få den oberäknelige Lukasjenko att ändra sig, måste nya åtgärder övervägas.

Mats Olofsson
ledarskribent