Under den gångna vintern och våren har förberedelser pågått för en utgåva av Lars Lundkvists lokala dikter från Umeå och Västerbotten, en personlig antologi som alltid saknats, och som var på väg. Det är 150 sidor av utsökt lyrik, som jämte Helmer Grundströms är den bästa som skrivits i vårt litterära län, och som var tänkt att bereda poeten Lundkvist det genomslag och erkännande han alltid förtjänat.

Nu är han redan död.

Det är känt att han varit sjuk, men på karaktäristiskt sätt inte velat låtsas om det. Personliga åkommor har Lundkvist alltid viftat bort som fjäsk, om det inte haft med djupare existentiella frågor att göra, som det alltid är frågan om i poesin. Poeten Lundkvist var alltid den både barnsligaste och anspråksfullaste av diktare, och han låtsades inte om det heller. Men jag tror att han skulle säga att den som inte har ena benet kvar i barndomen, inte kan skriva en bra dikt.

Det är fråga om magi nämligen, magiskt tänkande, som försvinner som en pust ur vuxenlivet för de flesta rättänkande människor. Lundkvist var i så måtto magiker. I sin poetik upphöjde han förundran och förvåning till högsta värden, känslolägen som inte kan manipuleras, och faller ut som språklig bild och uttryck. Poesin blir på så sätt en konstform där man inte kan fuska, men många försöker.

Lyrik i Lars Lundkvists tappning är destillat. En språklig droppe kan vara alldeles ren. När man läser Lundkvist märker man hur oren mycken annan poesi är, vilken hankar sig kvar i allmän och förståndig språklighet. Poesin hos Lundkvist är i gynnsamma stunder blixtsnabb, som yxhugg, eller reflexen i sikens öga.

Lundkvist var ingen formell förnyare. Han föredrog den randade tvåradingen, som han bredde ut till beskådan likt vackra trasmattor över boksidorna och som släppte in ljus i orden. Inget fick vara krångligt eller märkvärdigt, men blev märkvärdigt.

Lundkvist var faktiskt en av de stora poeterna i Sverige i sin generation, den som var född cirka 1930, och att han inte fullt ut erkänts som sådan beror mest på hans låga profil, hans vägran att sitta med på parnassen i Stockholm. Varje upphöjd position skrämde honom. Han levde i Norrlands långa skugga.

Och han var Umeå stads särskilde diktare, långt originellare än den självuppburna Lars Widding, och ingen annanstans finns den genuina, spröda stämningen i stadens gamla trähuskvarter östpå stan bättre beskriven. För den som i likhet med mig delar dessa intensiva intryck från bakgårdar runt Rosendal med Lundkvist, finns inga vackrare vittnesbörd i skrift.

Det är sant: Lars Lundkvist har skrivit mycket, mycket av annat slag, men det är nog som minneskonstnär och destillator av en tidsepoks innerligaste dofter och fingeravtryck som han kommer att förbli ihågkommen.

I Lars Lundkvists lyriska produktion finns Umeås 1940-tal inneslutet som i flygplanskroppens svarta låda. Få svenska städer äger en motsvarighet.

Det är detta som den framtagna antologin med Lars Lundkvists lokala lyrik är avsedd att visa. Dess titel kommer att bli ”Tavlor från Umeå”. Lars Lundkvist kommer inte att få se den själv, men han hade sett och godkänt urvalet.

Gunnar Balgård