Nej, vård på distans kan inte klara glesbygdsmänniskornas förväntningar, allra helst inte om den vården ska ersätta närvaron av läkare på en sjukstuga! Utan doktorn kan knappast telemedicin alls fungera. Dessutom: datanätet och telefonerna fungerar ju inte jämt och ständigt i glesbygdsområden och i fjällen är det problem hela tiden! På vissa ställen är inte ens telenätet utbyggt! De flesta doktorer inser problemen.
Det skriver Christina Böke Bergman är gotländska och f d lärare i Dorotea som är engagerad i debatten om den försämrade inlandssjukvården.

Jag hade möjlighet att närvara vid ett av Västerbottens läns landstings seminarier under Almedalsveckan i Visby, dit man under rubriken Glesbygdsmedicin hade skickat en ansenlig mängd landstingsanställda och där också en större grupp från Region Västerbotten befann sig.

Västerbottens landsting frågar på banderoller och skyltar i Novgorodgränd den 5 juli 2012:

”Kan vård på distans klara glesbygdens förväntningar?” För mig, som vuxit upp i Visby med lasarett inpå knutarna är frågan lätt besvarad, om vi talar om Västerbottens inland.

- Nej, vård på distans kan inte klara glesbygdsmänniskornas förväntningar, allra helst inte om den vården ska ersätta närvaron av läkare på en sjukstuga!

Utan doktorn kan knappast telemedicin alls fungera. Så som landstinget tänkt sig svaret borde frågan ha omformulerats.

Med hjälp av datateknik inleddes seminariet och kändisars lyckliga leenden, Ingemar Stenmarks, Anja Perssons, Björn Ferrys, strålade mot oss från scenen, där man myntat ”Vi är bäst!” påpassligt ackompanjerat i ord och bild med ett förtydligande: ”Vi, Västerbottens läns landsting, är bäst i Sverige och nästintill världsledande inom glesbygdsmedicin!”

En narkosläkare i expertpanelen kopplade upp sig mot Tärnaby, där en kvinnlig doktor i operationskläder stod lutad över en same som kört omkull med sin fyrhjuling. Storögt såg vi på den stora dataskärmen hur doktorn i Tärnaby, som gjorde smärre avancerade ingrepp utan problem, guidades av doktorn på podiet.

Naturligtvis gick det hela galant, förinspelat som det var, och utifrån det faktum att man hade proffsen på plats.

-Hur ofta har man det i levande livet, när en bärplockare i Lappland snubblar och bryter foten?

Landstinget lanserade teletekniken som en ny stor revolutionerande kraft inom glesbygdsmedicin och vi fick se filmsekvenser à la Flying Doctors, som inte en sekund missade alla undersköna vyer som Lappland består oss med.

”Sjukstugemodellen” var en de rubriker som tilldrog sig min uppmärksamhet. Här slogs det fast, vilket också görs i landstingets verksamhetsplan, att sjukstugan är ett litet närsjukhus.

Javisst, det har den alltid varit i alla tider i våra stora glesbygdsområden i fjällvärlden. Ingen nyhet! Seminariet uppehöll sig några korta minuter vid ”sjukstugemodellen” som om den vore en närmast nyuppfunnen historia med hela kamerautrustningen koncentrerad på den telemedicinska behandlingsmodellen.

Ingen kan förneka att utvecklingen gått framåt och att telemedicinsk teknik är ett användbart hjälpmedel i synnerhet när allt fungerar precis som det gjorde i de reklamliknande filmer, som rullades upp inför våra ögon den här sommardagen i Almedalen.

De tjusiga flygbilderna på helikoptertransporter av nödställda i det mäktiga landskapet Lappland skulle kunna fungera som dragplåster för precis vad som helst och säljföretagen som var på plats i landstingets paneldebatt lär inte ha missat budskapet.

Expertpanelen, fylld av potentater, som i översvallande enighet debatterade frågan om telekommunikation kan klara glesbygdens förväntningar, lyste av tilltro till den omdaning av glesbygdssjukvården, som Västerbottens läns landsting med Jonas Rastad i spetsen ansåg vara den enda hållbara ”modellen”.

När den telemedicinska ”kroppskartan” vecklades ut i en video, där en gammal människa skulle peka ut var det gjorde ont och sköterskan via telekontakt med specialisten skulle få klart för sig var det onda satt, då saknade jag Barbro Westerholms röst från debatten om en värdig vård av gamla människor. Här tycktes hennes plats i expertpanelen fylla en annan funktion.

Likt barnet i sagan om ”Kejsarens nya kläder” utbrast en häpen person i publiken:

- Men datanätet och telefonerna funkar ju inte jämt och ständigt i glesbygdsområden och i fjällen är det ju problem hela tiden! På vissa ställen är inte ens telenätet utbyggt!

Expertpanelen, som i 45 min i högst välvilliga ordalag besvarat landstingets dikterade frågeställningar om vård på distans kan klara glesbygdens förväntningar, viftade snabbt bort det obekväma påpekandet, som försvann i ett mummel av ”Det är ett problem för Telia eller möjligen för regeringen att brottas med”!

Moderatorns alltigenom skräddarsydda frågor till de sju experterna bemöttes oförtröttligt med rosor i stora fång och leenden i samförstånd. Att seminariet var välregisserat undgick ingen!

Hade det inte varit bättre om Västerbottens läns landsting hållit sig hemma i Umeå, bjudit in distriktsläkarna till föreställningen och bett om deras syn på saken? (Vilket kanske på flera sätt hade lönat sig bättre i dessa spartider?)

När tiden nästan runnit ut fick auditoriet några minuter på sig att ställa frågor, vilka visade sig vara mindre lätta att besvara. Jag inflikade att det som landstinget nyss presenterat upplevdes som mycket väsen för något som är ganska naturligt; dvs att utvecklingen gått framåt och att man tillgodogör sig detta inom glesbygdsmedicinen.

- Och beträffande ”sjukstugemodellen”! Hur väl, tror landstingsdirektören, att befolkningens förväntningar stämmer överens med landstingets när man stänger sjukstugor nattetid och utan risk- och konsekvensanalyser kastar ut folk i kylan alla nätter och alla helger, som man gjort i Dorotea?

Jonas Rastads något ospecificerade kommentar ”Ja, alla kan inte bli nöjda!” fick en och annan expert i panelen att skruva på sig.

Vi som lyssnat har fattat budskapet! Att Västerbottens läns landsting siktar mot höjderna. Att i helikopterperspektivet med Rastad och hans co-pilot Olofsson vid spakarna ser människorna på jorden så små ut. Och att Storumans Peter Berggren, tillhörande expertpanelen, har begåvats med ett glesbygdsmedicinskt centrum, där telemedicinen nu har sin vagga.

Med tanke på att det är så ont om doktorer som vill leva och bo i glesbygden, är det utmärkt att vi har denna kompetens i Storuman! Förmodligen kommer det här konceptet bli det enda riktigt hållbara, tillägger Jonas Rastad.

- Men, i Dorotea finns det flera bofasta läkare!

Och förresten, vem som ska koppla upp sig mot vem, när sjukstugan i den stora fjällvärlden är stängd?

- Tiden är ute! ropar moderatorn och publiken som just väckts ur sin törnrosasömn reser sig och frågorna haglar i luften.

Från oväntat håll får jag plötsligt en dunk i ryggen av en högt betrodd person i expertpanelen, som hinner ikapp mig på ute Strandgatan, där vårt Västerbotten tycktes ha kommit på villovägar.

-Visst är det så att ingen telemedicin kan ersätta doktorn på en sjukstuga i Lappland. Det krävs en person i vardera änden av telefonluren, som kan sitt jobb, det kan du skriva upp!

Christina Böke Bergman