Städerna Nogales, Sonora och Nogales, Arizona ligger på var sin sida om Rio Grande-floden. Invånarna i städerna delar geografi, språk, kultur och religion. Men medelinkomsten i Nogales, Arizona är flera gånger högre än i Nogales, Sonora. Varför då? Jo, delstaten Arizona ligger i USA, medan delstaten Sonora ligger i Mexiko.

Med det exemplet inleder ekonomen Daron Acemoglu och statsvetaren James A. Robinson sin bok ”Why Nations Fail”, som publicerades tidigare i år och som har rönt stor uppmärksamhet. Som titeln antyder handlar boken om varför vissa länder sitter fast i fattigdom och underutveckling, medan andra lyckas och blir rika.

Författarnas tes är att skillnaden inte beror på kultur eller geografi utan på länders ekonomiska och politiska institutioner. Ekonomiska institutioner som gör det möjligt för människor att investera, uppfinna nya saker och behålla vinsten av det de tjänar leder till tillväxt, medan ekonomiska institutioner som missgynnar uppfinningar och investeringar, och som huvudsakligen går ut på att försöka utvinna existerande resurser, inte leder till tillväxt i det långa loppet.

Men ekonomi och politik hänger ihop. Tillväxtfrämjande ekonomiska institutioner förutsätter öppna samhällen, med politiska institutioner som har plats för många olika intressen som balanserar varandra. Politiska institutioner som är uppbyggda av en liten elit för att gynna de egna kommer inte att främja tillväxt, eftersom sådana eliter är rädda för den förändring som tillväxt alltid förutsätter.

Anledningen till att Nogales, Sonora är fattigt är att Mexiko fortfarande dras med arvet från den spanska kolonialtiden, som byggde på att kungamakten utnyttjade lokalbefolkningen för att berika sig själv.

Självständigheten ledde inte till någon förändring: den var snarare ett sätt för de lokala eliterna att behålla kontrollen i ett läge där Spanien höll på att få en mer liberal konstitution. I USA, å andra sidan, som var glesbebott och fattigt på rikedomar, var den brittiska kolonialmakten tvungen att låta bosättarna driva den ekonomiska och politiska utvecklingen.

Acemoglu och Robinson har skrivit en medryckande bok, späckad med historiska exempel. Om de har rätt får det stor betydelse för hur vi ser på samhällens utveckling, och inte minst för biståndspolitiken. Författarna kritiserar biståndsprojekt som går ut på att försöka lära utvecklingsländer att driva jordbruk och industri, utan att först skapa institutioner som gör tillväxt möjlig.

Det är sällan bristen på teknisk kompetens som är den avgörande faktorn bakom underutveckling, utan snarare att de styrande inte vill släppa loss den osäkerhet som ligger i en ekonomisk utveckling som de inte kan övervaka. Det på lång sikt mest lyckade biståndet är en form av demokratibistånd, som går ut på att skapa starka civilsamhällen, en fungerande rättsstat och robusta demokratiska institutioner.

Att lita till diktatorers välvilja är inte ett framgångsrecept.

David Ekstrand
liberal krönikör