Globalt såväl som i Sverige finns en fortsatt negativ bild av gruppen män som har sex med män i samhället och denna försvårar hiv-prevention. Det är på tiden att beslutsfattare förstår att hiv-prevention inte enbart handlar om medicinska framsteg eller politiskt opinionsarbete. Mer resurser och ökat fokus måste läggas på det psykosociala stödarbetet och försök att få till stånd en attitydförändring i samhället.
Det skriver Björn Malmquist och Stina Gräntz, leg psykoterapeuter verksamma vid hiv-organisationen Noaks Ark.

 

Nyligen avslutades världsaidskonferensen i Washington. Fakta, forskning och statistik som presenterades gav en viss känsla av hopp och framtidstro, med ett tydligt undantag.

Bland gruppen män som har sex med män är situationen fortsatt alarmerande. Andelen hiv-positiva inom gruppen ökar globalt både bland fattiga och rika länder och det preventiva arbetet innehåller stora brister. Framför allt saknas insikten bland beslutsfattare och forskare om betydelsen av psykosocialt stöd för att minska spridningen av hiv.

Som psykoterapeuter vid hivorganisationen Noaks Ark lever vi mitt i den verklighet där hiv sprids. Vår övertygelse är att psykosociala stödinsatser har stor betydelse i arbetet för att stoppa spridningen av hiv inom gruppen män som har sex med män (MSM).

Därför häpnar vi över att modeller som beskrivs inom den hivpreventiva forskningen inte innefattar självklara psykologiska och psykoterapeutiska interventioner. Utifrån vårt psykoterapeutiska arbete med MSM-gruppen ser vi tydligt hur det faktum att man är homosexuell ofta innebär tidiga erfarenheter av utanförskap och diskriminering. Detta i sin tur leder inte sällan till problem kring självkänsla och en negativ självbild.

Våra iakttagelser har stöd i den sårbarhetsmodell som psykologiprofessor Carlo Perris utvecklade och som visar att såväl biologiska, sociala, psykologiska, kulturella som samhälleliga faktorer påverkar individens sätt att se på omvärlden och sig själv.

När man bortser från sina egna känslomässiga behov, känner sig ovärdig och annorlunda från början leder detta ofta till ett ökat sexuellt risktagande. Att säga nej eller ställa krav på säker sex blir helt enkelt svårare. Här kan vi genom professionella stödinsatser få många att inte utsätta sig för onödiga risker.

Ett samlat intryck från aidskonferensen vi bär med oss hem är att det globalt finns en fortsatt negativ bild av MSM-gruppen i samhället och att denna försvårar hiv-prevention.

Vi tror dessvärre att bilden i Sverige inte är mycket annorlunda. Det går inte längre att bortse från den sårbarhet som finns i gruppen och att den behöver mötas med tydligare strategier och multifaktoriella modeller i det hiv-förebyggande arbetet.

Det är på tiden att beslutsfattare förstår att hiv-prevention inte enbart handlar om medicinska framsteg eller politiskt opinionsarbete. Mer resurser och ökat fokus måste läggas på det psykosociala stödarbetet och försök att få till stånd en attitydförändring i samhället. Det gäller såväl globalt som i Sverige.

Det finns annars en uppenbar risk att hiv forsätter att öka inom gruppen och att den nationella strategi mot hiv som riksdagen antagit kommer att misslyckas i sin målsättning att halvera den inhemska smittspridningen till 2016. Självklart behöver inte alla stöd i form av psykoterapi, men det innebär inte att man kan blunda för att det finns sådana behov.

Vi är djupt oroade över utvecklingen.

Björn Malmquist
Stina Gräntz