Som nu ”nedlagd” jordbrukare vill jag reagera på de synpunkter en docent i ekonomi framfört (27/6) på ledarsidan.

När Sverige gick med i EU skedde stora förändringar. Före inträdet fick jag 35 kr/kilo för en levererad ungtjur, efter inträdet sjönk priset till cirka 20 kr/kilo för motsvarande slaktdjur. Eftersom vi kompenserades för denna prissänkning med olika EU-ersättningar blev slutsumman ungefär densamma. Men märk väl, det var ersättning för sänkta priser, varken bidrag eller understöd.

Att hälften av EU-budgeten går till jordbruket beror väl på att man vill ha billigare mat i butikerna. Hade man delat ut maten gratis, hade merparten av budgeten gått till jordbruket. Nu har man lagt sig på denna nivå, för produktionskostnaderna måste betalas, i kassan eller via skattsedeln.

Bergh menar att försämrad lönsamhet borde ha mötts med rationaliseringar och produktutveckling? Idag är läget så att en stor gård ofta brukar marken från 20-30 nedlagda småjordbruk. Så nog har det rationaliserats. Men när nu även en del av dessa stora gårdar börjar fundera över nedläggning på grund av svag lönsamhet, är det betänkligt. Om hela byar blir obrukade, hur kommer det då att se ut med förbuskning och igenväxning?

Människans minne är kort. Redan några år efter EU-inträdet började vissa personer likt Anders Bergh säga: ”Ska vi vara tvungna att hålla jordbruket under armarna med bidrag?”

Men lägg på minnet: Det är varken bidrag eller understöd!

För 25 år sedan fick en normalkonsument arbeta åtta timmar för att ha pengar att köpa en matkasse med ett visst innehåll, nu behöver han bara

arbeta 4,5 timme för liknande kasse. Man lika gärna säga att det är konsumenten som subventioneras genom jordbrukspolitiken.

Lars Nilsson