Lika förutsägbar som beklämmande är Åke Nilssons respons på den kritik han får. Man skulle kunna säga att dennes repliker är ett praktfulla självmål – riktiga rökare i krysset. Med brösttoner tillrättavisar han och sår tvivel om mitt uppsåt. Men tro det eller ej, jag och uppenbarligen många med mig är uppriktigt bekymrade över den politiska ledningens primitiva syn på demokrati och oförmåga att hantera Vilhelminas problem.

Men som sagt, i kommunledningens värld är all kritik missriktad, orättvis och/eller försåtlig, eller som Nilsson ofta säger ”märklig” oavsett om kritiken kommer från medborgare, politisk opposition eller myndigheter.

Att Vilhelminas arbetarkommun har en lång tradition av toppstyrning är väl omvittnat av såväl avhoppade som nuvarande partimedlemmar. Det är på inget sätt en hemlighet. Nilssons indignation över att jag utrycker mig utan personlig erfarenhet av detta kan därför tyckas en aning ”märklig”.

Jag är dock övertygad om att Åke Nilsson gör så gott han kan, liksom hans stödtrupper, men resultaten imponerar inte. Vilhelmina är faktiskt, även bland glesbygdskommuner, en av de sämsta i klassen, t.ex. beträffande företagsklimat och psykosocial hälsa bland barn och ungdomar. De strategidokument och handlingsprogram som kommunledningen producerat är en fragmenterad samling intentioner och ”enkla lösningar” som på inget sätt knyts samman till en helhet av system som interagerar med varandra.

Ett mer förtroendeingivande genmäle från ett kommunalråd hade varit att förklara vad fel jag har i sakfrågan, alltså kommunledningens oförmåga att bryta Vilhelminas negativa utveckling. Men det är kanske inte en särskilt vågad gissning att kommunledningen hävdar att problemen är helt och hållet orsakade av andra aktörer, som den borgerliga regeringen eller förra mandatperiodens kommunstyre, eller kanske rent av mig och andra kritiker som inte instämmer i hyllningskören.

Per Sjölander
partipolitiskt obunden, Vilhelmina