Annelie Bränström-Öhman betraktar en profetisk vampyrskildring sprungen ur Strindbergs förmåga att hålla blicken fäst vid avgrunderna i samhällets mellanrum.

Nog är det väl lite makabert att högtidlighålla minnet av ett dödsår i form av ett jubileum? Fast det är klart: en viss poetisk (eller åtminstone karaktärmässig) logik har den Strindbergska Dödens 100-årsfirande detta år. Många som besökt Strindbergsmuséet på Drottninggatan i Stockholm, inrymt i den lägenhet som skulle bli den Djefvla Karlens sista bostad i livet, har säkert känt rysningen inför gipskopian av Beethovens dödsmask på väggen ovanför pianot. Och Strindbergs-legendariet är likaså välfyllt med anekdoter om olika variationer av spökerier och hinsides äventyr. En av de mest rörande är att Strindberg periodvis sägs ha vägrat ta av sig ytterkläderna inomhus, eftersom han såg dem som ett slags pansar till skydd för andevärldens väntade anlopp.

Må vara hur det vill med sanningshalten i anekdoterna. Spökhistorierna har hur som helst en viss kongenialitet i firandet av ett dödsjubileumsår. Precis som senare så kallade ”skräckmästare” som Alfred Hitchcock och Stephen King hemsöktes Strindberg själv tillräckligt ofta av härjande inre dämoner för att kunna ge röst och kropp åt deras skepnader – i människohamn och gränslanden därutom.

Mästerstycket i spökgenren är förstås Spöksonaten – befolkat av en milt sagt osalig blandning existenser, inspirerade av de anderöster som Strindberg menade sig ha hört mellan tonerna i en av sagde Beethovens pianosonater. Alla rör sig i och omkring ett till exteriören modernt hus, men som visar sig hysa antikverade hemligheter och lögner som går i arv kors och tvärs över generations- och klassgränser.

En olycklig Överste-familj äter varje måltid som ”spöksupé” – dvs. under den djupa gravlika tystnad som uppstår när vare sig frågor eller förundran finns kvar. En senil eller zombiefierad gammal dam framlever sina dagar i en garderob och tror själv att hon är en papegoja. En ung och rådig student är synsk (”på söndagsbarns vis”) och pratar lika obehindrat med levande, döda – och odöda. Han blir handlöst förälskad i den sköna men smått fnoskiga Fröken, på god väg mot papegojstadiet hon med. Alltmedan den vittförgrenade vampyrfamiljen Hummel bidar sin tid i mörkrets själva hjärta – livnärande sig på andras liv och tid

Gubben Hummel, den gamle Direktören, är historiens onda genius, en blodsugare och kapitalistisk utsugare av samma klassiskt demoniska modell som Bram Stokers Dracula, minus adelsprivilegierna. Släktskapet är knappast någon slump, endast tio år skiljer de båda verken åt. Och motivet låg så att säga i tiden vid förra sekelskiftet. Kapitalistens giriga anlete hade blottställts bit för bit under inflytande av arbetarrörelsens mobilisering. Den gode patron på bruket, med oegennyttig omsorg för de medellösa och behövande, var redan en flagnad idealtyp.

Precis som vampyrgreven kan Gubben Hummel röra sig genom väggar och stängda dörrar. Trots att ålder och skröplighet fjättrar honom vid rullstolen är det som att hans närvaro flyter in i allas tankar och liv och lägger beslag på dem. Hans ägandebegär är lika vällustigt som gränslöst: ”Allt! Allt som synes äger jag, det är mitt!”

Men kusligast i vampyrfamiljen är ändå den mystiska jättekvinnan, Kokerskan. Fröken anförtror åt Studenten att det är Kokerskan som berövar familjen all ork och handlingskraft – genom det infernaliska påfundet att suga näringen ur maten innan den serveras:

”Jo, vi får många rätter, men all kraft är borta Hon kokar ur köttet, ger oss trådarna och vattnet, medan hon själf dricker ur buljongen; och när det är stek kokar hon först ur musten, äter såsen, dricker ur spadet; allt hvad hon vidrör förlorar sin saft, det är som hon sög med ögonen; vi få sumpen när hon druckit kaffet, hon dricker ur vinbuteljerna och fyller med vatten”

På motsvarande vis stökar Husan till istället för att städa, och betjänten Bengtsson skvallrar gärna om gamla skandaler som hotar att välta den nuvarande makt- och statusordningen över ända. Bara han vet sanningen om den ”svarta punkten” i Gubben Hummels skenheliga karaktär och han bär berättelsen om den som en värja vid livet.

I vågskvalpet av de armador av vampyrer och zombier som drar igenom vår tids mest populära fiktioner ter sig Strindbergs suggestiva utbrodering av temat i Spöksonaten mycket aktuell, ja, nästan profetisk. Vid urpremiären på Intima teatern 1908 ansågs dock pjäsen vara snudd på obegriplig. Den blev en flopp och lades ned efter ett dussintal föreställningar. Senare har den kultstämplats och hyllats för sin avantgardiska framsynthet i sceneri, handling och dialog.

Men att därmed sluta sig till att pjäsen och dess författare var ”före sin tid” vore att förenkla omständigheterna. Likaså att (med debattglosan för dagen) förstå vidräkningen med vampyrerna i termer av ”klasshat”. Rättare att säga är väl att Strindberg, driven av sin egen inre vacklan, av nödtvång lika mycket som konstnärlig och politisk övertygelse höll blicken fästad på existensens sprickor, avgrunder och mellanrum. Från den synvinkeln var det omöjligt att blunda för att ett ojämlikt samhälle i slutänden suger kraft och livsvilja ur alla inblandade. Kort sagt: att det är synd om människorna.

ANNELIE BRÄNSTRÖM ÖHMAN