Monarkin – som tar hänsyn till den viktiga kontinuiteten – har visat sig vara väl förenlig med demokratin.

I ett svar till mig (20/7) kritiserar Robert Karlsson och Tariq Bacchus från republikanska föreningen, Republikanska föreningen monarkin med tre argument: prinsessan Estelle ska få tro vad hon vill, den kontinuitet monarkin representerar är dålig eftersom det är en kontinuitet med ett odemokratiskt samhälle och offentliga ämbeten ska vara öppna för alla.

Att grundlagen föreskriver att kungen måste vara lutheran använder republikaner för att försöka visa hur märklig monarkin är och att de kungliga måste befrias från dess bojor.

Ser man den historiska bakgrunden blir det mindre konstigt. Från Luthers reformation var tron en central politisk markör och religionskonflikter bidrog till blodiga krig, till exempel Trettioåriga kriget.

Att veta vilken lära landets politiske ledare, kungen, bekände sig till var lika självklart som det är att veta vilket parti nutida politiska ledare tillhör. Sverige hade en statskyrka ända till år 2000 – det är inte så märkligt att statschefen skulle tillhöra statskyrkan.

Nu är Sverige ett sekulariserat land och vi kräver i dag snarare att kungen ska tro på demokrati och mänskliga rättigheter. Religionskravet skulle kunna tas bort och är i sig inget argument mot monarkin, men initiativet bör i så fall komma från kungafamiljen, för där finns de enda personer som berörs.

När det gäller kontinuiteten kan man med debattörernas argument hävda att även regeringen och riksdagen står för en kontinuitet med ett odemokratiskt samhälle.

Den första riksdagen hölls 1435 och riksrådet, regeringens föregångare, har också medeltida anor. Snarare är dock såväl regering och riksdag som monarkin institutioner som utvecklats under seklernas gång och förmått anpassa sig så väl till förändringar i samhället att den politiska demokratin kunde genomföras i Sverige utan revolutioner.

Debattörerna, likt andra kulturradikaler, fnyser åt det förgångna, medan jag ser den stegvisa utvecklingen som något att vara stolt över.

Innehavare av offentliga ämbeten utses på olika sätt: statschefen ärver sitt ämbete, folket väljer riksdag, riksdagen väljer statsminister, statsministern utser övriga ministrar, regeringen utnämner myndighetschefer, myndighetscheferna anställer sina underlydande.

Det gäller att välja det sätt som är mest ändamålsenligt för varje ämbete. Riksdag och regering som landets politiska ledning måste ha ett folkligt mandat och det måste omprövas regelbundet. Statschefen ska däremot vara en samlande symbol och stå för de värden som består och som förenar oss alla. Det finns inget behov av att ompröva hans mandat regelbundet och det är en fördel om han utses på annat sätt än genom en politisk valprocedur.

En statschef som ärver sitt ämbete och som finns där länge, alltmedan politikerna kommer och går, har bättre förutsättningar att bli den samlande gestalten än en president som väljs vart fjärde år.

Monarkin har visat sig vara väl förenlig med demokratin och den som vill införa republik har bevisbördan för att något då skulle bli bättre. Varför ska man laga det som inte är trasigt?

ANDREAS NORLÉN
riksdagsledamot (M)
i konstitutionsutskottet