Svarta fanor är mest ett mischmasch, men temperaturen i Strindbergs författarskap lyfter fram underdogen, alltid redo att bitas i benet – det skriver Gunnar Balgård i VK:s sommarserie.

Vad gör man? Inför en sommarartikel om Strindberg som jag uppgivit skulle handla om borgarhat och klassfrågor, läser jag den sena romanen Svarta fanor i tanken att den kunde utgöra en lämplig utgångspunkt. Boken har solitt rykte som förargelseväckande objekt, och jag har inte läst den förut. Och vad finner jag? En svamlig och raskt hopkommen produkt, skriven av den rastlöse och otålige August Strindberg som mer än en gång sprungit ifrån sig själv, och publicerat böcker utan att se sig om.

Naturligtvis finns här avsnitt av en viss infam inspiration, men just ingenting som man kan bygga några övergripande resonemang på. Hos Sven Delblanc i hans litteraturhistoria inhämtar jag, att Svarta fanor innehåller det ”mest geniala nidporträttet” i svensk litteratur. Då krävs nog att man har det samlade författarskapets välvilja att luta sig emot.

Enskild förargelse är Strindbergs syfte här. Särskilt Gustaf af Geijerstam och Ellen Key råkar illa ut, och vad har nu dessa personer gjort för ont? Egentligen bara att vara borgerliga människor, vilket kanske är illa nog, men båda framstod nog i samtiden som svåra besserwissrar, och Geijerstam hyste egna litterära anspråk som Strindberg visste var ihåliga. Framför allt representerar de det rationella och samhällsradikala 1880-talet, som ställt till så mycket ohägn med sin onödiga klokhet, och som Strindberg efter Inferno absolut ville distansera sig ifrån.

Sålunda råkar romanfiguren Lars Petter Zachrisson (Geijerstam) en morgon slå sin hustru i ansiktet, varvid denna går i taket och ringer till Hanna Paj (Ellen Key) som har egen Kvinnojour för misshandlade hustrur i sitt hem. Hon blir hjärtligt mottagen med två halvvuxna slynglar och en odräglig hund, vilka härjar fritt i lägenheten några dagar tills Paj exploderar och kastar ut gästerna. Så mycket för kvinnoidealismen i mötet med verkligheten.

Det finns en handling som hankar sig fram i Svarta fanor. Men litterär utfyllnad behövs överallt, och till det kan alla Strindbergs aktuella fobier nyttjas. Att kvinnorörelsen stört jämvikten i alla hederliga äktenskap förargar honom särskilt, liksom banken på alla lesbiska damer, eller tribader, som nu tågar in, men han har kläckt en formel enligt vilken mannen är kvinnan överlägsen i proportion 5 till 3, varför hon aldrig ska hinna ikapp. Han svamlar alltjämt om sin guldframställning, och bollar med atomvikter hos olika metaller. Kort sagt, Svarta fanor är mest ett mischmasch. Jag förstår att jag borde ha läst Det nya riket eller Götiska rummen i stället. Men då ser jag att Delblanc är skoningslös mot Götiska rummen. Jag får skriva om Strindberg och borgerligheten utan stödkäpp.

Strindberg är en extremt känslomässig författare.

Detta är det centrala och i en gången samtid det unika med honom, han hade inga lojaliteter, och han tänkte sig inte för. Planera sina skapelser kunde han inte, de drev iväg med honom. Det är därför han hatar Ibsen vilkens välorganiserade pjäser gick som vackra Märklintåg på Europas scener, han läste dem ihärdigt, men lärde intet. Därför har vi mästerverk som Drömspelet och Spöksonaten med usla sista akter, vilka i sin livlöshet ställer till problem vid varje uppsättning, men det är nu som det är. Spontanitet och organisation förenar sig inte.

Strindberg är inte förnuftig. Man kan rentav säga att han inte tål förnuftiga människor.

Det är här klassamhället kommer in. Man kan förenklat säga att borgerliga människor är just förnuftiga, de har inrättat sina liv klokt och rättrådigt, men kanske stelt, de har förlorat någon spontanitet på vägen. Så länge ingen inträngling säger något om det, lever de trygga och nöjda. Så kommer August Strindberg.

Det är nämligen just det som sker. Av omständigheter kommer denne person, den extremt observante och skrivkunnige August Strindberg, att mer eller mindre ensam och personligen dra undan gardinerna från det borgerliga, oscariska samhället. Det var som att lyfta på en berghäll och se vad som fanns under. Båda parter var lika förvånade, och de avtäckta skrek i högan sky.

Det måste vara förbjudet för en ondsint person att skriva om godsinnade människor, skrek man.

I själva verket är detta den första konfrontationen, utan skygglappar och krockkuddar, i skrift i den borgerliga svenska 1800-talsstaten. Det är lätt att glömma det, Strindberg blev all eftervärlds hjälte på den kuppen. C J L Almqvist, som Strindberg i förbigående smädar lite lagom i Svarta fanor, hade gjort ett försök en generation tidigare, men han var inte proletär nog.

Hur proletär var nu Strindberg? Det är en gammal tvistefråga bland litteraturhistoriker: inte var han proletär, menar man, han hade både studentexamen och en far som var ångbåtskommissionär, med viss ställning i samhällslivet, låt vara att modern var städerska. Men vi vet att unge August valde moderns parti, och att han hårdnackat vägrade faderns förslag om vägar till en förnuftig försörjning. Trotset mot fadern var trotset mot ett anpassligt samhällsliv.

I själva verket ska man nog se studentmössan på Strindbergs skalle som inträdesbiljetten till de slutna miljöer han därmed kom i tillfälle att skildra. Utan mössa, inget tillträde, inget klassperspektiv på förnuftiga kretsar.

För mig är själva temperaturen i författarskapet, dess avsaknad av klokhet och eftertanke, i sig beviset på en upplevd härkomst ur samhällets undre klass. Verket är inte möjligt att förstå på annat sätt. Strindberg är underdogen som alltid är beredd att bitas i benet.

Svarta fanor är inte bra. Men mycket annat finns som är mästerligt, och långt mer än så.

Gunnar Balgård