När alla tecken på berusning; sluddrigt tal, eufori, yrsel, och svårigheter att gå infinner sig utan att man druckit en droppe, vet man att man bevittnat något speciellt.

Naglfa

Plats: Scharinska villan

Publik: Ca 300, nästan fullt.

Bäst: The Brimstone gate.

Sämst: Det blir lite för lång väntan innan en del låtar börjar.

Betyg: 5

När Naglfar i fredags spelade på Scharinska, kom de beväpnade med två nya hungriga live-musiker i Efraim Juntunen och Alex Friberg.

Att bandet är efterlängtat märks på publikens jubel när introt klingat ut och Pale horse sprängt sina kedjor och tagit strupgrepp på publiken.

Det är tydligt att Naglfar väntat på denna stund; intensiteten är påtaglig och vid ett flertal tillfällen ser gitarristen Marcus Norman så rasande överpeppad ut att han skulle kunna explodera vilken sekund som helst. De sotade ögonen stirrar vilt ur sina hålor och i I am vengeance tror jag nästan han ska använda gitarren som en lie och halshugga hela första publikraden. Det musikaliska fundamentet ligger i Norman och Andreas Nilssons distinkta gitarrspel som ger Naglfar dess själ.

Nykomlingarna Efraim och Alex på trummor respektive bas har uppenbarligen mycket att bevisa och det är glädjande att höra hur väl de förvaltar Naglfars tjugoåriga arv. Juntunen briljerar tekniskt som han vanligtvis inte kan i Persuader eller Guillotine. Friberg håller vänsterflanken med bravur och att hans svarta Warwick-bas badar i svett redan efter andra låten talar sitt tydliga språk. När han sedan får äran att inleda The brimstone gate märks det att han njuter i fulla drag.

Sångaren Kristoffer Olivius är i en klass för sig. Lika lugn och avslappnad i mellansnacket, lika glödande hatiskt väser han fram fientliga litianor som Swarm of plagues, The darkest road och framför allt det svarta mästerverket Harvest.

Trots att bandet spelat i nästan en timme känns det väldigt abrupt när ljuset tänds och sansen återvänder. När dödsmagi av denna magnitud släpps lös försvinner tid och rum. Kvar finns endast perfektion.

JOHAN PAULIN