Precis då vi till slut dresserats till att acceptera grupparbetets överlägsenhet, kommer forskningsresultat som visar hur absurt, eller i alla fall tvivelaktigt den sortens arbetssätt egentligen är. Nu sitter man där i sitt kontorslandskap och hukar sig och får rätt: Det är inte särskilt produktivt eller effektivt att förneka behovet av enskildhet.

Steve Wozniak som i all ensamhet utvecklade den datamaskin som skulle ge upphov till hela Mac-fenomenet, råder i sina memoarer alla uppfinnare och ingenjörer att arbeta ensamma, ”inte i en kommitté, inte i en grupp”. Vi lever ju i våra huvuden, påpekar han. ”Vi är artister, och artister arbetar bäst ensamma”.

”Groupthink”, grupptänkande, har accepterats på alla nivåer, från skola till kontor. I USA jobbar 70 procent av alla anställda nu i så kallade ”öppna kontor”, där ingen dörr kan stängas och ingen kan vara ensam.

En del av mig tycker ju att extrem öppenhet känns mycket attraktivare än total isolering. Jag kan inte erinra mig att ”grupparbete” ens existerade som uttryck när jag en gång var elev på Östra Gymnasiet. Självständigt tänkande stod förstås inte heller högt i kurs, vilket gjorde det i närmaste omöjligt för oss att utvecklas till kreativa genier. Vi fastnade helt enkelt på gränsen mellan grupp och individ och flydde in i sådant som Veckorevyns popularitetsomröstning mellan Elvis och Tommy Steele.

När jag senare fick jobb på Västerbottens-Kuriren fick jag både eget rum och egen askkopp, och det ledde till både det ena och det andra, mest till ett freelanceliv på flera områden. Jag undrar ibland hur mitt liv gestaltat sig om jag fått en frejdigare början. Med ”groupthink” i botten kanske jag sluppit bli en rebellisk ensamvarg?

Susan Cain (som just kommit ut med boken ”Quiet. The Power of Introverts in a World That Can´t Stop Talking”) skrev nyligen i en artikel i New York Times att nya data visar att människor definitivt är mer kreativa när de får vara ensamma (kanske till och med tysta) och slipper bli störda oavbrutet.

Visst kan grupparbete vara stimulerande och erbjuda ett forum för utbyte av idéer och information. Men det är en sak att vara med i en grupp där varje individ arbetar självständigt på sin del av pusslet. en annan att tvingas in i ändlösa möten utan pauser för tystnad och enskildhet. Forskning visar att det påtvingade öppna kontorslandskapet gör folk fientliga, osäkra och distraherade. Folk som arbetar här, lider av högre blodtryck och ökad stressnivå. Och folk som får avbryta sitt arbete ofta har 50 procent större chans att göra misstag, och de tar dubbelt så lång tid på sig för att avsluta jobbet.

På nästan varje område har det visat sig att ”groupthink” och ”brainstorming” inte ger särskilt bra resultat. Ju större grupp, desto sämre resultat. Men elektroniskt grupptänkande har visat sig vara det stora undantaget: Här blir resultaten bättre ju större gruppen blir. ”Nätet” ger närhet utan påtvingad fysisk kontakt. Susan Cain föreslår en ny balans: Kontorsmiljöer som bjuder på mötesplatser i kaféstil men tillåter oss att försvinna i våra egna privata utrymmen där vi får vara ensamma.

Och precis så var de ju faktiskt på gamla VK! Redaktionsmöten med kaffesörplande och ”brainstorming”, informellt springande hit och dit mellan rummen. Och så fick man till sist stänga dörren till sitt eget rum och vrida fram manusbladen på något som kallades för ”skrivmaskin”. Det var helt underbart!

Evastina Bender
Annville, Pennsylvania