Den kurdiska solflaggan vajar över Afrin, Kobane, Amoude och andra städer i norra Syrien – eller, som en del av invånarna själva föredrar att kalla det – västra Kurdistan. Bashar el-Assads regeringsstyrkor har strukit flagg, retirerat utan våld. Nu styr kurdiska folkkommittéer, vars beväpnade vakter håller gator och torg. Vad är det som skett?

En av många oförutsedda konsekvenser av den syriska revolutionen är att den kurdiska PKK-gerillan på nytt har fått fotfäste i landet. PKK, Kurdiska arbetarepartiet, har sitt ursprung i Turkiet och är numera baserat i grannlandet Irak, men sponsrades i närmare tjugo år av den nuvarande syriske diktatorns far Hafez el-Assad. PKK-ledaren Abdullah Öcalan levde i Damaskus och kunde ogenerat hålla partimöten i Syrien. Detta samtidigt som Assad förbjöd landets egna kurdiska invånare, en tiondel av befolkningen, att ens tala sitt språk.

Det fanns orsaker till särbehandlingen. Syrien använde gerillan som påtryckningsmedel i konflikter med Turkiet, över gränsdragning och vattenresurser. Genom att öppna för syriskkurdisk enrollering i PKK slog Assad två flugor i en smäll. Gerillaattackerna plågade Turkiet, och Syrienkurdernas missnöje riktades mot Assads yttre fiender – istället för mot hans rasistregim.

Inte förrän 1998, när turkiska trupper började samlas längs gränsen, bytte Syrien skräckslaget fot. PKK sparkades ut, Öcalan arresterades strax därefter i landsflykt, och Damaskus började reparera relationerna med Ankara. 2003 ändrade PKK:s syriska gren sitt namn för att dölja anknytningen till moderpartiet, även om det inte lurar någon. Nu kallar man sig Demokratiska enhetspartiet, eller PYD, men tar fortfarande marschorder från PKK-ledningen på Qandilberget i Irak.

Sedan 2011 års revolution utbröt har de syrisk-turkiska relationerna återigen helt kollapsat. Idag stödjer Turkiet helhjärtat den Assadfientliga oppositionen. Syrien söker ånyo efter ett sätt att slå tillbaka och PYD har, troget vanan, anpassat sig. PKK-ledningen har sänt dem hundratals beväpnade gerillamedlemmar som förstärkning från Irak och Turkiet. Samtidigt har PYD undvikit öppen konflikt med Assad, genom att själva med våld hindra kurder från att demonstrera mot regimen. Den gamla alliansen tycktes alltså ha återupplivats.

Med tiden har emellertid Bashar el-Assad blivit så försvagad att regeringsstyrkorna inte längre ens kan försöka hålla de kurdiska delarna av landet. Man har inget val annat än att evakuera Kurdistan och lämna fältet fritt för PYD, trots att gruppen ytterst bara spelar för sina egna intressen. Gerillan har skött sig elegant, låtit motståndarna ta ut varandra, och är nu den starkaste kraften i syriska Kurdistan. De övriga syriskkurdiska partierna – PYD:s gamla rivaler – har fått ta skeden i vacker hand. De har ingått en allians med PYD enligt vilken makten i syriska Kurdistan ska delas lika; alla inblandade inser att det inte kommer att bli så, men vad har de för val?

Därför fladdrar solflaggan nu över västra Kurdistan, eller norra Syrien, sida vid sida med PKK-ledaren Öcalans porträtt – men på inget vis jämbördiga.

Aron Lund
Mellanösternexpert och liberal krönikör