Nu är det allvar, riktigt allvar i den europeiska ekonomin. En klok person som Erik Berglöf, svensk chefsekonom på Europeiska utvecklingsbanken, talar om hur Europa vandrar ”lealöst mot en katastrof av ofattbara proportioner”, likt i juli 1914 (DN Debatt 25 juli). Han är inte ensam om att varna. Krisen kan vara tio-femton år.

För en vanlig betraktare är krisen i euroområdet och EU mycket svåröverskådlig. En bra hjälp genom de ekonomiska och politiska dimridåerna ger Mats Persson, professor vid Institutet för internationell ekonomi i Stockholm, i den lilla skriften Den europeiska skuldkrisen (SNS förlag). Han är mycket kritisk till hur eurosamarbetet och stöden till de svaga medlemsekonomierna har utformats.

Liksom ekonomveteranen Assar Lindbeck (DN Debatt 17 juli) menar Persson att man borde gå tillbaka till det ursprungliga Maastrichtfördraget 1992, som lade grunden till valutaunionen. Där fastställdes att inget medlemsland (eller Europeiska centralbanken) fick låna ut pengar till ett annat. Ekonomiska problem, som inte längre kunde lösas genom devalveringar, fick klaras genom skatter, besparingar m.m. Hårt men rakt.

När Greklands bubbla brast våren 2010 rusade politikerna till för att ”rädda euron”. De förde över mer än 300 miljarder euro, främst till Grekland. I själva verket, påpekar Mats Persson, slussades skattebetalarnas pengar över till utlånande tyska och franska banker.

Han menar att Grekland borde ha genomfört skuldnedskrivning, dvs egentligen statsbankrutt, redan då. Först våren 2012 skrevs de privata fordringarna ner med 75 procent.

Mats Persson underkänner argumenten för Greklandsstödet – att man ville undvika kaos, bankkrascher, eurokris. En sådan solidaritet är inte ekonomiskt behövlig.

Han är också emot den nya Finanspakten och ESM, stabilitetsfonden på 1000 miljarder euro, som bara kommer att underlätta för ekonomiskt lättsinniga länder att få ännu mer stöd.

Han tror inte heller på något politiskt solidaritetsskäl. Stöden följs ju av så hårda besparingskrav att det återuppväckt ett tyskhat i Grekland.

Men här har han missat något väsentligt. För EU-vännerna är just solidariteten kärnan i unionen. Inom säkerhetspolitiken finns en liknande solidaritetsförklaring om någon stat blir hotad.

Ändå borde euroländerna ha insett att Maastrichtförbudet mot lån mellan stater skulle ha upprätthållits. Nu har ont blivit värre. För merparten euroländer, troligen till och med för grekerna.

Assar Lindbeck fruktar att euroområdet nu går mot en tätare finanspolitisk union med överstatlig kontroll. Det kräver förmynderi mot vissa länder och givmildhet från andra, något som folkopinionen knappast godtar. Det gör den rätt i.

Det finns starka skäl för euroländerna att besinna sig i höst. Och onekligen goda skäl för den svenska regeringen att vara skeptisk till finanspakten. Åter till Maastricht!

OLOF KLEBERG
Tidigare chefredaktör för Västerbottens-Kuriren