Hur mår barnen i Vilhelmina. En relativ men likväl viktig fråga att ställa. Frågar man ledande politiker eller tjänstemän i kommunen blir nog deras svar att de inte riktigt vet. Trots att det borde vara en av kommunens viktigaste frågor att ställa och inte minst att besvara.

Kommunen har nämligen ett stort ansvar för barnens mående och den miljö de växer upp i. Vissa kommuner tar inte detta ansvar.

En rad andra gör det. Detta genom att de driver frågan aktivt, på bred front och med stort engagemang. Politiker och tjänstemän tillsammans.

För barnen. De som av oss vuxna är så beroende. Kännetecknande för dessa kommuner är att de sannolikt förstått vikten av att arbeta förebyggande. Dvs att lösa problemen medan de är små. En enkel logik som bygger på insikten om att tyngden alltid måste ligga på att ändra negativa trender, inte hantera dem.

De driver arbetet tillsammans. Som ett lag. Ett lag med en tydlig problembild och ett tydligt mål om vad de vill uppnå och inte minst en genomtänkt strategi för hur. Underlaget som formar hela detta arbete inhämtas naturligtvis ifrån barnen själva.

Varje år.

Detta genom noggranna kartläggningar av deras mående och eventuella riskbeteenden. Så att man ständigt kan följa utvecklingen för att upptäcka begynnande problem i tid och inte minst veta om det man gör fungerar eller inte. En självklar arbetsmetodik för många kommuner.

Vilhelmina är bevisligen inte en av dessa kommuner.

Senast en liknande kartläggning gjordes i Vilhelmina var för hela sju år sedan. Då anlitades också forskare för att analysera resultaten. En kostsam analys som hundratusentals kronor senare sattes i en pärm och ställdes på en hylla. Möten hölls, arbetsgrupper tillsattes men inga konkreta åtgärder vidtogs. Trots att resultaten redan då var alarmerande.

En ny kartläggning gjordes hösten 2011. Dock fortfarande utan att någon efterfrågat den. Samma kartläggning gjordes i Lycksele, Sorsele, Malå, Skellefteå och Norsjö kommun.

Resultaten mellan kommunerna jämfördes. Frågan fick sitt svar. Vilhelminas värden var sämst eller näst sämst i så gott som samtliga frågor.

Dessutom med beklämmande stor marginal i flertalet vad gäller exempelvis barnens mående, trivsel i skola, rökning, lust att prova droger, skolkning, alkoholkonsumtion m.m. Värden som sannolikt speglar och möjliggörs av en abdikerad vuxenvärld.

Att klaga utan förslag på förbättring ger föga.

Ett konkret och detaljerat förslag på hur kommunen kunde agera i frågan arbetades därför skyndsamt fram, både på och utanför arbetstid.

En totalt enig socialnämnd antog i maj 2012 förslaget samt att det utan fördröjning borde presenteras för kommunstyrelsen.

En styrelse som valde att inte ens lyssna på presentationen. Ont om tid sa de. Detta trots att de på alla tänkbara sätt under lång tid, gång efter gång blivit informerade om situationens allvar.

Kommun har inte genomfört någon alkoholtillsyn på åratal. Eller det så viktiga uppföljningsansvaret av ungdomar som är utanför både skola, arbete eller praktik. Resultaten i skolan har stadigt sjunkit de senaste tio åren, trots återkommande och kraftig kritik ifrån skolinspektionen.

Våldsbrotten har ökat under lång tid. Statistik skall alltid tolkas med försiktighet men även den störste skeptiker kan nog se att situationen i Vilhelmina är minst sagt allvarlig.

Kommunen har ingen problembild eller målbild. Ingen strategi, styrning eller struktur för hur den som en helhet ska arbeta för sina barns välmående. Kommunen har således ett stort ansvar i detta misslyckande. Kanske främst genom att man inte ens förstått sitt ansvar, eller tagit det på tillräckligt stort allvar.

Ett stort antal politiker och tjänstemän, i synnerhet de i ledande befattningar, borde ha all anledning att ställa sig frågan om de är en del av det här problemet.

Eller som jag upplever det, en del av den kultur som enligt mig skapat problemet, och som skulle kunna förklara hur det kunnat få växa sig så stort.

En kultur jag främst upplever präglas av bristande styrning och lågt engagemang. Alla har vi våra brister men ett lågt engagemang borde inte få vara en av dem när man arbetar med barnens välmående.

Mest förvånad är jag dock över den i det närmaste totala oförmågan att gå från ord till handling i detta, och i synnerhet att det endast tycks få fortgå år efter år. En kultur jag genom konkreta förslag försökt förändra det lilla jag kan men inte lyckats, och därför väljer att lämna i rädsla för att sakta men säkert i stället bli en del av.

Kommunen behöver omgående genomföra konkreta, kraftfulla och omfattande åtgärder för att förbättra barnens mående. Görs detta visar erfarenheter ifrån en lång rad kommuner som varit i liknande situationer att en stor förändring är möjlig, även på relativt kort tid.

Engagerar sig bara vi vuxna, tillsammans, blir allt både möjligt och realistiskt. Också i Vilhelmina.

Andreas Snäckerström
socialsekreterare/fältassistent
Vilhelmina kommun