Svensk dagspress skildrar ofta Kuba som en paradisö. Amerikanska 50-talsbilar, ingen reklam för globala varumärken – på Kuba slipper turisterna den där jobbiga känslan av turism.

Kubanerna själva har knappt mat för dagen. Inte heller har de rätt att välja sina ledare.

På söndagen avled Oswaldo Payá, ledare för MCL, Kubas kristdemokratiska parti, i en bilolycka. Med honom i bilen fanns Harold Cepero, ordförande i MCL:s ungdomsförbund, Angel Carromero Barrios, vice ordförande för spanska Nuevas Generaciones, och Aron Modig, ordförande för svenska KDU.

Payá och Cepero avled, medan de två andra skadades lindrigt. Enligt Oswaldo Payás dotter Rosa Maria Payá var fadern med om en liknande incident för en knapp månad sedan. Och vittnesuppgifter tyder på att bilen förföljdes före olyckan i söndags, och slutligen rammades.

Redan 1969, 17 år gammal, skickades Oswaldo Payá i arbetsläger för att, som katolik och demokrat, ha vägrat att gå med i det kommunistiska ungdomsförbundet. I början av 2000-talet samlade han, i det så kallade Varelaprojektet, in 11 020 namnunderskrifter för en folkomröstning om demokratiska och ekonomiska reformer.

Våren 2003 fängslade regimen en mängd oppositionella. Payá lät man bli – kanske därför att han uppmärksammats med det europeiska Sacharovpriset 2002 – men bevakade istället ständigt.

Oswaldo Payá arbetade livet igenom för ett fritt Kuba. Från europeiskt håll bör följande göras för att hedra hans minne: Stöd demokratirörelsen. Sluta romantisera diktaturens armod.

Att svensk bokstavsvänster talar väl om diktaturen är en sak. Men stora medier och reseföretag borde veta bättre. Deras verksamhet är beroende av den liberala marknadsekonomi som kubanerna förvägras.

Ida Thulin
Liberal skribent