När Norge igår samlades för att minnas de döda hade det gått ett år sedan de fruktansvärda attentaten i Oslo och på Utöya, men bilderna lever ännu kvar på näthinnan, och skakar oss i grunden. Det gångna året har tvingat oss att rannsaka oss själva och fråga oss vilka vi är.

Det har ibland varit en smärtsam process. Norge har brottats med frågan om Anders Behring Breivik ska anses som mentalt störd eller som psykiskt frisk, och vilka konsekvenserna blir av endera alternativet. Och i Sverige, där vissa debattörer närmast har försökt använda Breivik som ett klister att smeta på sina politiska meningsmotståndare, har debatten lämnat en bitter eftersmak av tvivel på varandras saklighet och goda avsikter.

Men vi har ändå försökt att följa Norges statsminister Jens Stoltenbergs uppmaning: att möta angreppet med mer demokrati och mer öppenhet. I andra länder, som exempelvis Ryssland, har terrorattentat lett till mindre demokrati, mindre pluralism och en svagare rättsstat. Men inte här. Vi kopierar inte vår motståndares taktik. Vi möter inte terror med terror, utan med det öppna samhället.

Mycket har skrivits om de idéer som ligger bakom Breiviks dåd. Men kanske är det just synen på det öppna samhället som på ett avgörande sätt skiljer Anders Behring Breivik från den demokrati han angriper.

Idén om det öppna samhället, som den österrikiske filosofen Karl Popper uttryckte den, är ett samhälle vars framtid inte är bestämd på förhand. Totalitära läror, vare sig de är kommunistiska, fascistiska eller fundamentalistiska, bygger på att alla delar av individens liv inordnas i en tänkt utopi. Den liberala demokratin, å andra sidan, ger den enskilde möjligheten att skapa sitt liv, själv eller tillsammans med andra, och gör det möjligt att diskutera och ompröva gamla sanningar och uppfattningar.

Det öppna samhället är det Breivik hatar, det han inte kan begripa. Hans värld är tecknad i svart och vitt, med plats för endast en sanning. Att människor genom att bruka sitt fria förnuft skulle kunna nå olika åsikter, om politik, religion eller livsstil, och att dessa åsikter skulle kunna leva sida vid sida, är främmande för honom.

Han utmålar sig som Västerlandets försvarare, men arvet från Sokrates, Platon och Aristoteles, att använda ens tankeförmåga för att genom fri debatt förstå världen omkring oss, det känns han inte vid.

En ensam terrorist, hur många han än lyckas döda, kan inte ta död på det öppna samhället. Det kan bara vi själva göra, genom att låta oss skrämmas till slutenhet. Men vi har inte låtit rädslan besegra öppenheten. Än så länge har vi bestått det prov vi ställdes inför, en skräckfylld eftermiddag för ett år sedan. Hoppet lever kvar, sida vid sida med sorgen.

David Ekstrand
Liberal krönikör