Ryssland och Kina försvårar världssamfundets ansträngningar att mäkla fred i Syrien. Förenta nationernas generalsekreterare Ban Ki-moon var på tisdagen i Kina för samtal med de kinesiska ledarna medan generalsekreterarens och Arabförbundets särskilda sändebud Kofi Annan besöker Ryssland i samma ärende. Det brådskar. Denna vecka skall säkerhetsrådet bestämma om fortsatta åtgärder. Om ingen enighet nås kan FN tvingas lägga ned medlingen helt.

Mycket står på spel. Det handlar om tusentals människoliv i Syrien, hotet om ännu ett storkrig i Mellanöstern samt om FN:s roll, trovärdighet och handlingskraft. FN och diplomatin behöver en avgörande och riktigt betydande framgång. Förmår säkerhetsrådet och FN:s högsta ledare inte styra utvecklingen i Syrien i fredlig riktning riskerar FN:s betydelse raderas ut och världens stater åter komma att forma maktblock som i det kalla krigets dagar.

Inom FN-systemet finns möjligheter för världens nationer att agera gemensamt i fredsfrämjande syfte, i kris- och konflikthantering och för att få slut på krig. Militära insatser är de yttersta medlen. Arsenalen av åtgärder och insatser i övrigt är omfattande. Den begränsas egentligen bara av gamla motsättningar mellan medlemsländerna och det stelbenta säkerhetsrådet.

En förändring av organisationen har varit aktuell ända sedan FN bildades. Medan det kalla kriget pågick fanns inga förutsättningar för genomgripande reformer av det slaget. Innan länderna åter delas upp i fientliga, rustande pakter borde de drastiska stegen tas.

Ett av de största problemen är att Ryssland och Kina inte går väl ihop med förbund av demokratiska stater. Putinstyret i Ryssland och det kommunistiska systemet i Kina gör att dessa länder fortsätter att försöka förhindra demokratiseringsprocesserna i gamla diktaturer som de räknat till sin intressesfär.

Fred, frihet, demokrati och mänskliga rättigheter går hand i hand. FN:s arbete för fred förutsätter sålunda också framsteg gällande medborgarnas rättigheter och friheter som putinismen i Ryssland och kommunistledarna i Kina är rädda för.

Syriens president Bashar al Assad och hans brutala hantlangare i regeringen och militären är makthavare av ett slag som Ryssland och Kina fortfarande finner det angeläget att stödja. De slås av likheter som förskräcker; de fruktar folkliga uppror av liknande slag, med krav på makthavarnas avgång och på demokratiska reformer.

Den fredsplan Kofi Annan gjort upp för Syrien är öppen för kompromisser och försiktiga steg i den politiska processen för diktaturens avveckling och övergången till en demokratisk ordning. Om innebörden får dock ingen tvekan råda. Bashar al Assad måste lämna makten och bereda väg för ett folkvalt styre. Förutsättningen är att parterna enas om medverkan i processen.

Kan fredsplanen verkställas med världssamfundet som garant skulle möjligheterna till liknande lösningar öppna sig i många länder i Mellanöstern och Nordafrika och hopp tändas för krigshärjade och plågade folk även på andra håll. Inte minst skulle en sådan framgång för FN och diplomatin kunna sporra demokratiutvecklingen i Ryssland och Kina.