Visste du att Vindeln har ett eget flygfält? Eller ska vi säga Hällnäs, som flygvapnet gör, eller Lund som en del ortsbor?

Skit samma vilket. Inne i skogen, osynliga från landsvägen finns de i alla fall där – två landningsbanor i en sned kryssformation.

- För bara fyra år sedan landade ett litet plan här. Det var en Vindelnbo som är bosatt i Stockholm som flög hit, berättar Emma Hedman, dunderpigg 80-åring i Lund, Vindeln, som fortfarande gärna tar en repa i omgivningarna med sin fyrhjuling (!) för att plocka älgskit till blomlådorna.

Damen från Sattajärvi söder om Pajala, som själv som 8-åring upplevde andra världskriget, bland annat en rysk felbombning över Pajala, är vår självklara ciceron runt anläggningen, som numera ägs av hennes son Thomas.

Ägdes av Flygvapnet

Här stod de i kö för att få sin mat, berättar Emma Hedman. Matsalsbaracken från 1939 är numera också dekorerat med massor av storjägare Jan-Erik Hedmans troféer och jaktpriser.

Hon bor nästgårds flygfältet sedan 1954, då hon och framlidne maken Jan-Erik Hedman köpte ett hemman med vacker utsikt över Vindelälven och med gräns mot fältet, medan detta ägdes av Flygvapnet och administrerades från F21 i Luleå.

- Vi fick överta ansvaret för väderstationen på gården, och det innebar att man skulle läsa av väderuppgifter var tredje timme dygnet runt, säger Emma och ler lite över minnet av den fakirdoftande uppgiften, som skulle klaras av parallellt med sysslorna på det lilla jordbruket och skötseln av fem barn.

Jan-Erik Hedman blev så småningom tillsynsman vid flygfältet, som miltären helt lämnade i slutet av 1960-talet då förvaltningen övergick till Lantbruksnämnden. När Hedman så småningom ville köpa in marken med fältet och kvarvarande byggnader, mest då för skogens skull, fick han nej av länsstyrelsen.

- Då tog han med sig äldsta grabben Göran och åkte till landshövdingen Sven Johansson. Klart att Hedman ska få köpa marken, fältet har ju en gång tagits från det hemman han köpte, menade landshövdingen. Så blev det också, det var 1992, berättar Emma Hedman.

Fallskärmsklubben i Umeå, skärm- och segelflygare, och även en lokal bilskola nyttjade fältet under flera decennier fram till mitten av 1990-talet, men sedan dess har det stått oanvänt.

Allt intakt

En hel del av försvarsanläggningen är borta, men mycket finns kvar av Krigsflygfält 18 – den militära benämningen på bygget från 1939, tillkommet som en del i de svenska försvaret under andra världskriget. För verkan mot nordost, som det står skrivet i en gammal militär skrift.

Historiens vingslag är fortfarande mycket tydligt närvarande när Emma Hedman visar oss matsalsbaracken vid älvbrinken, några hundra meter från landningsbanorna. Här är så gott som allt intakt från byggnadsåret 1939. Saknas gör egentligen bara beredskapens beväringar och kockarna, som fick sova i hängmatta längst in i byggnaden.

Vedeldade järnspisar modell XXL, rejäla kastruller, porslin, robusta matsalsmöbler i trä och till och med marketenteriet med försäljningslucka finns kvar. Liksom den vackra handpumpade brunnen utomhus.

- Det här är en historisk byggnad, säger Emma Hedman, som fortfarande sköter om baracken. Och här har vi haft både 50-årskalas och bröllop, och i bland har vi hyrt ut baracken till idrottsföreningar, svampkurser och skolavslutningar.

Tidens tand har satt spår

Det är inte alla som har ett eget flygfält. Emma Hedman myser i solen över den långa start- och landsningsrakan.

Vi åker på de två landningsbanorna, vardera runt 700 meter långa och asfalterade, även om det kräver en hel del slalom med bilen för att ta sig fram på den ena av dem.

Tidens tand och tunga transporter med timmer har satt sina spår på banorna som förr saknade beläggning, men där en gång spaningsplan av modell S14 Storch och S12 Heinken startade och landade för att spana efter fiender.