Regeringen skyfflar över ansvar och kostnader på kommunerna, skrev Lennart Holmlund, kommunstyrelsens ordförande i Umeå, i en insändare i VK i förra veckan. Han avsåg framför allt infrastrukturkostnader och nämnde medfinansieringen av vägar och järnvägar.

I Holmlunds uppräkning av exempel i Umeå finns europavägarna, Kolbäcksbron, järnväg och vägar till hamnen i Holmsund, ankomsthallen vid flygfältet, godsterminalen och resecentra. Den totala kostnaden för kommunen är enligt Holmlund en halv miljard kronor.

Holmlund ser fel och orättvisor i systemet, däribland att de små kommunerna slipper vara med och betala. Riksrevisionen, som är den statliga myndighet under riksdagen som har i uppdrag att granska vad statens pengar går till och hur effektivt de används, har i en granskning också sågat systemet med medfinansiering.

Riksrevisionen anför dock andra skäl än Lennart Holmlund. Riksrevisionen menar att prioriteringsordningen i de statliga infrastrukturprogrammen rubbas, att den samhällsekonomiska nyttan av olika satsningar sålunda inte sätts i första hand när byggprojekten dras i gång och att kostnadskontrollen blir sämre.

Vad gäller den samhällsekonomiska nyttan är riksrevisionens bedömning professionellt kall. Exempelvis dömdes bygget av Botniabanan ut i en rapport. Järnvägen blev mycket dyrare än planerat och kommer ändå inte att leda till alla de positiva effekter för samhället som det var tänkt, löd slutsatsen i den rapport som publicerades i juni 2011 och som kritiserades här på ledarsidan.

Satsningarna i landets storstadsregioner – Stockholm, Västra Götaland och Skåne – tar stora delar av det statliga investeringsprogrammet i anspråk. Medfinansieringen och de statliga länsramarna beräknas där stå för hälften av kostnaderna. Parterna i medfinansieringen kan vara kommunerna, näringslivet och berörda regioner.

Det infrastrukturprogram regeringen presenterade för två år sedan för perioden 2010-21 är på nästan 500 miljarder kronor, varav 217 miljarder går till investeringar. En statlig utredning tillsattes samtidigt för att se över transportinfrastrukturpolitiken, däribland även det medfinansieringsförfarande som varit i bruk en tid, och komma med förslag om förändringar.

Utredningen konstaterade i sitt huvudbetänkande att det finns ett antal situationer där statens och andra parters intressen korsar varandra och där det kan vara befogat med medfinansieringsavtal. Det gäller exempelvis genomfartsleder och terminaler eller paketöverenskommelser om transportsystemet i hela regioner. Huvudsyftet bör dock, framhöll utredningen, vara att öka värdet av investeringarna och inte primärt att öka volymen av investeringarna.

Riksrevisionen kritiserar det otydliga ansvaret och risken för godtycke i samband med medfinansieringsavtal. Då handlar det främst om att staten i en del fall betalat byggen som kommunerna normalt skall stå för medan kommunerna i andra fall fått betala för samma sorts investering. Klara normer behövs givetvis så att systemet inte kommer att gagna bara resursstarka intressenter och de landsdelar som kan ordna medfinansiering och förskottsbetalning.

Medfinansieringen är ett frivilligt system. Ingen kommun eller region tvingas till medfinansieringsavtal. Av allra största vikt är också – så som riksrevisionen framhållit – att de statliga investeringarna genomförs enligt den uppgjorda prioriteringen i den nationella planen och oberoende av eventuell medfinansiering.