Inflationstakten var en procent i juni, densamma som i maj. Sedan i augusti 2011 har inflationen sakta krupit ned från 3,4 procent till nuvarande, historiskt sett mycket låga, nivå. Förtroendet för penningpolitiken lär sålunda förbli starkt. Det har stor betydelse för hur den svenska ekonomin skall klara det tryck och de störningar som kommer av den finansiella oron utomlands och den svaga konjunkturen på de viktiga exportmarknaderna inom euroområdet.

Inflationsmålet är två procent. Den avvikelse på en procent upp eller ned som riksbanken tidigare tillät sig togs bort ur målbeskrivningen. Två procent gäller på ungefär två års sikt. Bedömningarna för de penningpolitiska besluten 2010 var med andra ord ganska korrekta. Då började riksbanken höja reporäntan från den rekordlåga nivån på 0,25 procent.

Återhämtningen efter finanskrisen var starkare än väntat. Uppdämda behov av prishöjningar fanns. Energipriserna steg kraftigt. Reporäntan höjdes i fyra steg till 1,25 procent och vidare under 2011 i tre steg till 2 procent innan det finansiella läget i euroländerna förvärrades på nytt. Inför risken för en utdragen lågkonjunktur fann riksbanken det bäst att sänka reporäntan något igen.

Saneringen av statsfinanserna, den strama budgetdisciplinen och den penningpolitiska regimen med självständig riksbank och inflationsmål har skapat stabilitet och lagt sund bas i den svenska ekonomin. Förändringen de senaste tjugo åren är rent mirakulös.

Nedväxlingen från höginflationsekonomi har gjort såväl hushållningen i stat och kommun som hushållens ekonomi gott. Statsfinanserna stod starka genom finanskrisen. Kommunsektorns ekonomi har varit i balans i några svåra år med lågkonjunktur. Hushållen har haft stadig inkomstökning.

Pareringen av inflationstendenserna och -förväntningarna har trots perioder av turbulent konjunktur kunnat ske med små förändringar av styrräntan. Som högst var reporäntan sommaren 1995 nästan 9 procent. Sedan 1993 har inflationen på årsbasis aldrig varit uppe i fem procent. Skillnaden är markant. Under 1980-talet var inflationen bara undantagsvis lägre än fem procent.

Åren 1990-91 när ekonomin överhettade och gick överstyr med väldiga budgetunderskott, valutakaos, bankkris och massarbetslöshet var inflationen 10-12 procent. Det var då de institutionella ramarna för den nuvarande finans- och penningpolitiska ordningen började spikas ihop. Aldrig mer sådant elände, sade man. Ordning krävdes i statens finanser. Och inflationsspöket skulle inte släppas in igen.

De låga räntorna skapar, trots de osäkra förutsättningarna i övrigt, möjligheter för hushållen och näringslivet. Finansieringen av allehanda projekt, satsningar och affärer är billig. De flesta besparingar har därtill förräntat sig bra över den tid folk avvaktat händelseutvecklingen. Det borde kunna hålla Sverige i gång under upplösningen av den skuldkris flera av euroländerna går igenom.

Med det penningpolitiska siktet på ett par år framåt borde en hyfsat god inhemsk efterfrågan också kunna hålla inflationen nära målet.