Sångaren Joakim Cans slår huvudet på spiken när han under ett mellansnack säger ”Ursäkta för att jag pratar så mycket, men det är så roligt att hålla i en mikrofon”.

HammerFall, Nordic Rock

Plats: T3 Arena

Publik: Glad och blandad, 8-900

Bäst: The dragon lies bleeding

Sämst: Crimson thunder är ett riktigt sömnpiller

Betyg: 3

Han gillar att sjunga och showa och åtminstone det sistnämnda är han bra på, men denna röst…

Visserligen har Cans fått bättre fason på den på senare år, men den är på tok för endimensionell, speciellt i de högre registren. Som tur är räddar Cans mycket med charm och erfarenhet, men framför allt med otroligt smittande låtar levererade av ett rutinerat band. Det märks att HammerFall hållit på i snart 20 år.

HammerFall har ofta beskyllts för att vara ett schlagerband förklädd i hårdrockskläder, men lyssnar man på äldre låtar som Let the hammer fall och The dragon lies bleeding lyser influenserna från klassisk speed och heavy metal klart och tydligt. Beskyllningarna grundar sig nog mest i att låtarna är så ogenerat catchy och allsångsvänliga att det känns som att lyssna på popmusik.

Detta är både bandets styrka och svaghet eftersom det riskerar att bli lite väl översötat i längden, bäst funkar de gamla låtarna där balansen mellan metal och pop inte slår över till det senares fördel.

Tyvärr gör arenans enorma ytor i kombination med blygsam biljettförsäljning att den riktigt konsoliderande publikstämmningen har svårt att infinna sig. Publiken är dock med från första ton och även om det går ganska lugnt till det märks att många gillar vad de hör.

HammerFall är för rutinerade för att misslyckas med en sådan här spelning men samtidigt gör det att det aldrig riktigt tänder till på scen; gitarristen Oscar Dronjaks kärlek till heavy metal må lysa ur varje por men inte ens han kan lyfta fredagens spelning till något mer än ett riktigt stabilt dagsverke.

JOHAN PAULIN